Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
914 FRU BIRGITTAS UPPENBARELSER.
Christus såsom örtagårdsmannen den goda viljan i trädet, att det må
blomstra. Så blifver den nya viljan sjelf ett verk af nåden. Viljan
är trädets rot, ju djupare hon går ned i jorden, desto säkrare står
trädet. Djefvulen rotar i mörkret som mullvaden, han kan väl gnaga
på den tjocka roten, men aldrig förstöra henne, och trädet, som bäres
af den roten, kan icke blåsas kull af verldens stormar och icke vissna
i verldskärlekens hetta. En sådan vilja upplåter himlen, hon behagar
Gud, liksom jungfruns mun, röd af kärlek, inbjuder brudgummen att
kyssa.
Den goda viljan utvecklar sig i goda gerningar, men hufvudvigten
ligger alltid på viljan, icke på de enskilda gerningarna, utan kärleken
äro de som kalla kol, men är bara kärleken med, då blifver den
enskilda gerningen icke oundgängligen nödvändig. Herren ropar: »Den
som följer mig skall icke dö.» Herren bär sig åt som skatan, som
genom sina skrin och sitt exempel lockar ungarne att flyga. Vägen
är lång, men man har att gå honom genom smärtan till ära, vilja vi
icke följa Herren i smärtan, skola vi ej heller följa Honom i äran,
man får icke himmelriket för intet. Man måste fördraga all ondska,
liksom rosen har sina törnen. I begynnelsen synes det så tungt att
lida och tåla försmädelse, det är som att bära bly, men litet efter litet
blir det lätt som en fjäder. Ja, midt i frestelsen kan själen glädjas
och tacka Gud, frestelsen är senapen, som renar själen. Lydnaden
gaf Maria makt och ära, hon är högre än jungfruligheten, hon är
kronan, ödmjukheten är den fullkomliga dygden och alla dygders
moder, hon är själens vinge. Allmosor föra kärleken in i själen, de
hjelpa den som pinas i skärselden, frivillig fattigdom är ingång till
himlen. Jungfrulighet, fasta, tysthet hafva en renande kraft, det är
godt att besöka de heliges ben, vallfärd friar från skärseld. Öfta
varnar Birgitta för att drifva de yttre andaktsöfningarna för långt, hon
förkastar den föreställningen, att de äro i och för sig något
förtjenstfullt. Äktenskap med ödmjukhet kan gälla mera än jungfrulighet,
den stora återhållsamheten är också en dörr, genom hvilken fienden
kan komma in. Månge höra flitigt messor och iakttaga utvärtes
öfningar, men gå likväl förlorade.
Genom ett försakelsens lif hade Marta lärt att älska det som var
ringast inför menniskors ögon, hon satt hellre bland fattige än bland
rike. När Guds kärlek kommit in i själen, förenas Gud och själen.
Då älskar menniskan Gud, icke för att befrias från pinan, utan
derföre att intet är henne så ljuft som Gud, det enda goda. Så fullt har
hon hängifvit sig, att det är henne likgiltigt, om hon skall, efter Guds
vilja, vara i glädjen eller pinan. Gud känner då glädje öfver sin
skapelse, alldeles som när Han hvilade på den sjunde dagen. Vi
förvandlas till det vi älska. Synderna ligga inne i själen som gäster,
som sofva i ett härberge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
