Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU BIRGITTAS UPPENBARELSER. 915
Nu är Martas lif aflöst af Marias, Jakob har tjenat för
beskådelsens Rakel och vunnit henne. Detta är Marias andlige rikedom,
Andens lag, att tänka Gud som den evigt närvarande, att förvandla
allt skapadt till skaparen, älska, förstå och njuta Gud, öfvergifva för
Hans skuld den egna viljan, verlden för himlen. Visheten, som är
ett med kärleken, har fört sin lärjunge upp på det höga berget,
beskådningens Tabor. Vägen var tung, på mången sten snafvade han,
men nu hugsvalas han af en strålande sky, den Helige andes tröst.
Längtan efter Gud har slutit Gud in i själen och själen in i Gud, det
är en sådan outsäglig salighet, att hjertat är nära att brista af fröjd.
Christus, hvilken himmel och jord icke kunde begripa, bor i hjertat,
liksom trädet antändes af elden, så tändes själen af Honom. Själen
har kommit in i den gudomlige cirkeln, der allt blir herrligare och
herrligare intill fulländningen i det eviga lifvet, då bruden hvilar i
sin brudgums famn. Den fullkomna menniskan genomstrålas af
kunskapens sanna ljus. Då komma andliga syner, själen skådar i och af
Gud himmelske bilder, som strömma ur Hans väsens djup. Så långt
kan den enfaldigaste hinna, och den visaste hinner ej längre, ty den
gudomliga visheten, som är själens spis, består icke i boklig konst,
utan i att gifva sin vilja åt Gud. Men aldrig får man förgäta, att
kärleken är åskådningens moder och derföre högre än denna.
Gud skall göra allt genom att skänka tron och den nya viljan.
Men menniskan skall hjelpa till så vidt hon förmår, att hon flyr synden
och att kärleken nås genom ånger, ödmjukhet och kärlekens gerningar.
Den som vill i sitt hus mottaga en god gäst och herre, han göre
härberget redo, strö golfvet med dygdens blomster och rene alla kärl.
Endast den är värdig att få Christi ord, som vill med goda gerningar
förtjena himmelriket. Deremot heter det äfven: Det är fördömligt
att tro sig kunna genom egen förtjenst göra till fylles för sina synder.
Om menniskan tusen gånger dräpte sin lekamen för Guds skuld,
kan hon likväl icke göra Gud till fylles för en enda synd, icke svara
Gud för tusen, allt är idel nåd. Gud allena gifver att vilja och
fullborda. Derföre bör man alltid göra goda gerningar och alltid räkna
dem för intet. O Gud, jag vet, att jag har allt af Dig, af mig sjelf
förmår jag icke annat än synda.
I jungfru Maria ser Birgitta den eviga skönheten. Maria är
Skaparens moder och dotter, de rättfärdiges glädje, djeflarnes förfäran,
alle syndares tröst. Hon är aflad och född utan arfsynd, i den gyllene
tid, då mörkret började skingras, hon är blomman i dalen, som vuxit
upp högre än bergen, hennes fägring, så lekamlig som andlig, går öfver
all beskrifning. Hennes andliga skönhet är friheten från synd. Hon
syndade aldrig, ty Guds kärleks eld brann i henne, ja, icke ens
djeflarne kunna hos henne upptäcka så mycket orent, som man kan sätta
en nålsudd på. Sjelf säger Maria om denna frihet från synden: »Tänk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
