Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 10. Medeltidskyrkans slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLAUS PETRI. 1111
8. »Bikten bör ske i hjertat för Gud allena och ej för presten.»
Svaret medgifver, att detta kunde tillåtas i nödfall, annars icke;
menniskan behöfver andlig läkedom för att kunna varda salig, men hon
kan icke sjelf gifva sig denne, hon vet icke ens, om hon har en rätt
ånger, hon behöfver derföre bekänna sina synder inför presten, som
är satt i Christi ställe; bikten inför presten är giltig med guddomlig
rätt, men den tysta bikten inför Gud har blott naturlig rätt, icke ens
påfven kan frikalla från den uttryckliga bikten, ty han kan ej
upphäfva guddomlig rätt. — Detta var en lifsfråga. Visserligen kunde
bikten under en tid, då undervisningen i kristendom för menige män
var så godt som ingen, lända till själagagn, derest biktfadern var en
from man, men å andra sidan kunde biktfadern äfven öfva — och
öfvade helt visst ofta — ett gränslöst tyranni öfver den honom
anförtrodda menigheten.
I juli 1523 mottog biskop Hans Brask, den gamla kyrkans
förnämste stödjepelare i Sverige, från Uppsala domkapitel underrättelse,
huru det lutherska kätteriet började gripa kring sig inom Strängnäs’
domkyrka genom en viss Olaus Petri. Man ville återföra den
närvarande kyrkan till den första kristna kyrkans fattigdom och öfriga
beskaffenhet.
Urkunderne säga oss alltför litet om reformationens första tid i vårt
land. Mäster Olof synes hafva fått en vän i Strängnäs’ archidiaconus
magister Laurentius Andree, en äldre man, hvars betydelse kanske
mest framgår ur de bittra tillmälen, som Johannes Magni gifver honom.
Så stodo förhållandena, då i början af juni 1523 den vigtiga
riksdag sammanträdde i Strängnäs, vid hvilken Gustaf Eriksson valdes
till Sveriges konung och dermed den nya tiden i politiskt hänseende
var fullständigt inledd. Konungen kunde icke gerna undgå att komma
i personlig beröring med stiftets archidiaconus. Mäster ÖOlofs
predikningar och bullret, som de åstadkommit, måste åtminstone i Strängnäs
hafva kommit till konungens öron. Af Laurentius Andree begärde
och fick konungen närmare upplysningar om den nya rörelsen. Han
utnämnde Laurentius till sin kansler år 1523, och år 1524 kallades
mäster Olof till Stockholm för att blifva stadens sekreterare, med röst
i stadens råd, och han fick derjämte rätt att predika i stadens kyrka.
Konungen bekännde sig således på ett ganska tydligt sätt till
reformationens förgångsmän.
Det stod vid denna tid illa till med den högsta ledningen af de
kyrkliga förhållandena i Sverige. Erkebiskopen var af riket förklarad
afsatt, men innehade enligt kyrkans rätt fortfarande sitt embete, ehuru
fullständigt sådant psalterium Mariæ och säger sig hafva deraf sett
exemplar af tre tryckta upplagor, dessutom hade vid klostervisitation i hertigdömet
Braunschweig många handskrifter funnits.» Anjou, Svenska kyrkoreformationens
historia (1850).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
