Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 10. Medeltidskyrkans slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1112 DEN SVENSKA KYRKANS DÅLIGA SKICK.
drifven ur landet. Biskopen i Vesterås, som höll på k. Kristiern,
hade aflidit inom Stockholms slott under dess belägring år 1522.
Biskoparne i Strängnäs och Skara hade aflifvats i Stockholms blodbad.
Biskopen i Åbo hade drunknat år 1522. I Växjö fanns en gammal
och sjuklig biskop. Hans stift låg aflägset, och han synes hafva varit
alldeles oberörd af de mäktiga rörelser, som förekommo i landet. Den
enda dugande kraften var biskop Hans Brask, sedan år 1513 biskop
i Linköping, en lärd och, trots kroppslig ohelsa, mycket energisk man,
hvilken osvikligt höll på den romerska kyrkans ordning och på alla
sätt sökte motverka det lutherska kätteriet. Under riksmötet i
Strängnäs kom till staden en påflig legat, den i Sverige borne Johannes Magni,
och han mottogs med den vördnad man plägade bevisa den helige
fadrens sändemän. Man hoppades, att de kyrkliga förhållandena nu
skulle få nödig utredning, men det visade sig snart att legatens
fullmakt icke upptog något sådant, utan så godt som uteslutande
bekämpandet af Luthers kätteri. Någon tanke på affall från den romerska
kyrkan hade ännu icke uppstått hos konungen. Legaten valdes till
erkebiskop, andre biskopsstolar besattes, och man skref till påfven
med bön om stadfästelse af de gjorda valen, men under tiden hade
Gustaf Trolle förstått att vinna påfven på sin sida, och i september
mottog k. Gustaf en skrifvelse från påfven, i hvilken fordrades, att Trolle
skulle åter insättas i stiftet. I oktober skref konungen till Rom en
vägran att hörsamma budet, Trolle vore ovärdig icke blott prestadömet
utan äfven lifvet, hvad man behöfde vore inhemske biskopar, hvilke
gjorde frid mellan kyrkan och riket möjlig. Finge konungen icke
påfvens bifall, skulle han af egen myndighet reformera den svenska
kyrkan. Innan detta svar hunnit till Rom, hade påfven utnämnt en
italienare till biskop i Skara. Konungen förklarade, att någon
utländing aldrig skulle komma att förestå en svensk kyrka. Ville påfven
icke stadfästa de i Sverige förrättade valen, skulle konungen på annat
sätt återupprätta de förödda kyrkorna och låta deras biskopar
stadfästas af den ende och högste öfverstepresten, Christus sjelf. Redan
år 1524 var all officiel förbindelse mellan påfvestolen och k. Gustaf
för alltid slut: nu var det konungen, som åtog sig att ordna de
kyrkliga förhållandena, och på sådant sätt drefs han genom
omständigheternas makt öfver till opposition och måste således bringas närmare
den ståndpunkt, som den ifrige Olaus Petri intog. Skrifter inkommo
från Tyskland, i hvilka de nya lärorna förkunnades; köpmän införde
sådana jämte handelsvarorna. Så mycket hellre åtog sig konungen
ordnandet af de kyrkliga förhållandena, som inom det genom tvedrägt
och örlig utarmade landet ymnige tillgångar funnos så godt som
uteslutande hos kyrkan och hennes stormän.
Johannes Magni yttrade hösten 1523, att konungen vore villig
att utrota det lutherska kätteriet i Sverige, samt att rörelsen i Sträng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
