Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Menniskans tvenne bildningsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 115
Endast menniskan kan vara skön i sina tårar eller svalka det
klagande sinnet med en störtflod af ögats regn från de moln, som sorgen
samlat öfver hjertats helgedomar. Ett brustet, ett förkrossadt hjerta
tillhör icke heller djuren, det hörer beklagligtvis endast menniskan
till.*).
Men utom dessa egna karaktärsdrag står menniskan i ett annat
hänseende vida öfver den djurverld, som omgifver henne. Ty ehuru
djuren hafva sina särskildta, af hvarandra förstådda ljud och
locktoner, som utgöra skogarnas språk, så har menniskan förmåga till
artikulerade ljud, till en rytmisk sång och derigenom äfven till
språkbildning, till uttryck för sina tankar, hvarigenom hon kan meddela
sig med andra menniskor.
Äfven fåglarne hafva sin sång, hvilken med alla sina omvexlingar
dock alltid är densamma. Menniskans sång deremot är en sig sjelf
utbildande och i nya former utvecklad förmåga att på musikens toner
uttala ackorderna i hennes egen själ. Det finnes också i hela naturen
intet vackrare att höra än en skönt uppöfvad och utbildad
menniskoröst. ; 2 —
Denna menniskans förmåga till löpningar på tonskalan, inom ett
bestämdt omfång, är väl medfödd, men kan dock genom öfning betydligt
utvidgas, utan att man derför kan saga, att den högt utvecklade
vokalmusiken är vackrare än naturens enkla melodier, som fostrats bland
bergen eller räknat sin första tillvaro inom skogarnas land. Och huru
mången har icke sjungit bort sin oro eller sin klagan, liksom man å
andra sidan äfven finner sången vara glädjens tungomål.
Men utom sången, har menniskan, såsom vi anfört, äfven fått
förmågan att bilda sig ett språk, hvarigenom den ena menniskan kan
meddela sig med den andra och gifva hvarje föremål, hvarje sak och
hvarje handling en benämning, hvarigenom hon förstås af andra och
sättes i tillfålle att beherska verlden genom ordets makt.
Språket är således ett af menniskans första bildningsmedel. Och
utan denna förmåga att meddela sig skulle menniskan, med all sin
konstfärdighet, endast stått som en stum marmorbild och presenterat
sin plastiska skönhet för de öfriga djuren. Det ar äfven tydligt, att
de första menniskornas språk var helt enkelt, barnsligt och monotont
samt var nära nog endast en af de simplaste naturljud sammansatt
*) Detta förf:s påstående, att de djupa känslorna af sorg och
glädje endast känneteckna menniskans lif, torde icke vara fullt riktigt.
Det finnes ju fall, då djur otvetydigt ådagalägga sådana. Hvilken
liflig glädje visar icke en hund vid åsynen af sin herre, och det
berättas, att en hund lagt sig på sin döda herres graf och icke velat
derifrån aflägsna sig. Utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
