Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Temperamenten och naturanlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X.
TEMPERAMENTEN OCH NATURANLAGEN.
Med de naturliga anlagen mena vi icke naturdrifterna och djurens
medfödda instinkt, hvarigenom kattungen förstår att jaga och lammet
att besöka betesfältet, utan dermed menas de anlag samt de
naturgåfvor, hvarmed den ena menniskan utrustas annorlunda än den andra
och derigenom erhåller sin individualitet och sjelfständiga
personlighet.
Och då vi omnämt, att menniskan i motsats till djuren endast födes
med anlag, så måste man härunder inbegripa alla de anlag till
kunskap, skicklighet och konstfärdighet, som ligga medfödda, men
slumrande så väl hos menniskor i allmänhet som hos den enskilde, hvilket
gör, att vi kunna blifva mycket eller intet, allt efter omständigheterna.
Hos djuren äro isynnerhet de yttre sinnena i hög grad utvecklade,
så väl synen, hvarigenom roffågeln kan på det betydligaste afstånd
upptäcka sitt rof, och de nattliga djuren skåda full dag i det djupaste
mörker, som förnämligast luktsinnet, hvilket är utveckladt i en grad,
att det väcker vår stora förvåning. Ty ej blott idislaren förmår med
lukten urskilja de växter, som den ratar midt under sitt ifrigaste
betande på marken, utan gamen kan på flera mils afstånd förmärka
lukten af ett dödt djur. Ty just detta fina luktsinne gör, att “der
åtelen är, dit församla sig ock örnarna” (=— gamarna enl.
grundtexten).
Den dagliga erfarenheten lär oss beakta, hur utomordentligt fint
hundens luktsinne är. Ledd deraf förmår han ej blott upptäcka ett
djurs spår och följa det med ledning af den lilla utdunstning, som
djurens fotsula kvarlemnat i spåret, utan äfven på långa vägar följa
spåret efter sin herre på den naturligtvis ännu ringare och för oss
nästan otänkbara utdunstningen af en bekladd fot, hvilket bevisar,
att hvarje menniska har sin egen utdunstning, som vi ej men vål
hunden kan hafva reda på Ty annars vore det honom omöjligt att
bland tusen andra menniskospår på en allmän väg kunna urskilja sin
egares kvarlemnade fina utdunstning. Och ett till en sådan ytterlighet
utbildadt luktsinne är icke bland naturens minsta, utan bland hennes
mest förunderliga hemligheter.
Det kan äfven med all sannolikhet antagas, att de första menni-
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
