Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Behofven och upptäckterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 MENNISKAN
Man fann sitt nya klimat för kyligt och måste skydda sig med
fikonalöf, eller hvilka andra stora blad man fick tag uti. Och detta
är den egentliga utdrifningen eller (rättare utvandringen) ur
lustgården, nemligen från menniskans första, fruktrika och solbeglänsta
fädernesland. Och då träden nu ej gåfvo tillräckliga lifsmedel, så
måste man se sig om efter andra lefnadsmedel; man fångade fisk med
händerna samt lärde sig att blifva fiskätare. Dock, sedan man fått
smak på fisk, var det lätt att få smak på andra djur, hvilka man
afvenledes kunde smyga sig på. Man blef så småningom äfven
köttätare, och det är ej otroligt, att man äfven från en dylik period har
att räkna uppkomsten af en ännu grymmare roflystnad hos de
vämjeliga menniskoätarna.
Som menniskan är uppfinningsrik och har anlag nära nog till
allting, både ondt och godt, så lärde man sig småningom att utarbeta
hvarjehanda fisk- och jagtredskap af sten, tillhuggna och slipade med
andra stenar. De voro visserligen klumpiga, men dock bättre än intet.
Från alla länders ur-folk, i Skandinavien som på Söderhafsöarna,
har man dylika vapen och stenredskap af fullkomligt enahanda
beskaffenhet, hvilket bevisar att menniskan tagit sin tillflykt till
stenriket, såsom det första till hands liggande hårda materialet för hennes
redskapsbehof. Denna långa urtid kan således kallas för menniskans
stenålder. Till yxor och täljredskap egnade sig synnerligast flintan
genom sin hårdhet, sina hvassa kanter och lättheten att medelst fläck
och kilning bearbeta den. I Amerika begagnades obsidianen, en med
flintan närbeslägtad svart stenart, hvaraf det så kallade knifberget i
Mexiko består, och der indianerna i årtusenden haft sin kniffabrik,
liksom man träffar märken efter gamla flintkniffabriker här och der i
de öfriga verldsdelarna.
Nu lärde man att få sig kläder af hudar, visserligen råbarkade, men
dock bättre än fikonalöf eller säfkappor. Och ehuru det säges, att
Gud sjelf personligen förkastade deras löfdrägt och åt de första
menniskorna gjorde skört eller omhöljen af skinn och hudar, så får man ej
taga detta så noga efter orden. Men bildlikt kan det likväl betyda,
att menniskorna trodde sig från ett högre väsende hafva fått den stora
idén att omlinda sig med en buffelhud.
Men uppfinningen af spinnrocken och väfven eller konsten att sno
trådar af bast, tågor eller ull samt ännu mer att sammanfoga dem till
väfnad, allt detta tillkom naturligtvis långt efteråt, kanske liksom de
flesta upptäckterna helt och hållet tillfälligtvis, fastän ingen
tillförlitlig tradition hunnit till efterverlden om den förste uppfinnaren.
Då man sedermera lärt att tämja djur, tagna som ungar, och bland
dem kommit till ett urval af de för menniskan mest användbara och
tillgifna djurslagen, så öfvergaf man slutligen till stor del både jagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
