Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Behofven och upptäckterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 139
och fiske: Menniskan blef nomad och dref sina hjordar omkring på
bete. Ty hon insåg snart, att hon ej kunde föda eller hafva sin fördel
af andra än gräsätande djur, med undantag af hunden såsom
vakthafvande kring fårflockarna. Och på detta saått uppstod det idylliska
herdelifvet, då man närde sig af hjordarnes kött och mjölk, använde
hudarna till kläder, tält och till husgeråd, liksom de präktiga
oxhornen till kannor och de kostbaraste dryckeshorn.
Eldens upptäckt och ahväandande ar dock en af glanspunkterna i
menniskoslägtets lefnad samt af så stor vigt, att man trodde sig hafva
hemtat den hos sjelfva gudarna. Ty enligt grekiska sagan berättas
det, att elden stals hos öfverguden Zeus, som var åskans beherskare.
Detta häntyder kanske derpå, att man hos ett och annat folk hemtat
den första lågan från något träd, som blifvit antändt af åskstrålarna.
Till en början måste man också underhålla elden i ständigt förnyade
bål eller den eviga elden, som det då för tiden kallades. Ty om den
utsläcktes, så hade man intet medel att återuppväcka den förlorade
gudagnistan.
Sedermera påhittades andra antändningsmetoder. Vilda folkslag
bruka gnida tvenne torra trästycken mot hvarandra, tills de fatta eld.
Ett annat sätt bestod deri, att kiselstenar slogos mot hvarandra så,
att gnistor uppkommo, hvilka fingo antända lätt brännbara ämnen.
Efter jernets upptäckande användes flinta och stål, samt slutligen i
vår tid fosfor- och säkerhetständstickorna. Men genom eldens
upptäckt blef det först möjligt att bearbeta metallerna, af hvilka kopparn
är den som först användes till redskap och verktyg, hvilka väl voro
slöa, men dock vida öfverlägsna stenvapnen och granithamrarna.
Ty, om man också funnit guld eller silfver förr än man förstått sig på
någon annan metall, så voro dessa dock för sin mjukhets skull mindre
användbara till annat än prydnader, hvartill de efter hand äfven
kommo att användas och de utgöra ännu i dag den rika verldens
luxuriösa glitterverk. Deremot finnes koppar på många ställen i sådant
skick, att den genast kan hamras, samt var således lätt att upptäcka.
Man uppfann äfvenledes sättet att medelst legering och hopsmaltning
med andra metaller, tenn, zink eller silfver, göra den mera hård och
spröd än den är i sig sjelf.
Och under årtusenden kände man icke till någon annan mer använd
metall än koppar och dess legeringar, så att man under sjelfva trojanska
kriget ej hade annat äån kopparvapen, liksom endast sådana användes hos
alla de europeiska folk, hvilka man räknat för celtiska invandrare*).
*) Dessa folkslags bronsarbeten äro alltid gjutna och ej smidda
eller hamrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
