Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Familjelifvet och samhällsbildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 199
blir en folkets tillhörighet. Ty blott genom tillgodoseende af folkets
gemensamma intressen och genom dess samfälda medverkan fortgår
samhallsutbildningen och det sociala lifvets framåtskridande på
förnuftets väg och under den allmänna sanningens fullkomliga erkännande.
Kärleken till fäderneslandet består icke deri, att man blundar för
det, som är uselt och odugligt i ens hemlands samhåällslif, utan den är
kärleken till egendomligheterna i naturen, folklynnet, minnena och
fasthangande vid lefnadsvanorna. Den är af lika beskaffenhet med
kärleken till modershemmet, till barndomstrakterna och till allt
annat i verlden, som man fäster sig vid. Men fosterlandskärleken har
dock tagit en annan karaktär än i forna dagar. Man äåäflas icke att
anse sitt folk eller sitt land såsom det bästa i verlden, för hvilka alla
andra framställas såsom underordnade, utan de betraktas endast
såsom de käraste. Det gamla nationalhatet försvinner allt mer och mer
för högre och ädlare åsigter om menskligheten. Man älskar alla
nationer och anser alla folk för bröder, hvilka äro lika berättigade till de
förmåner, det ljus och den frihet, som bör vara gemensamt för
menniskoslägtet, under det att man i en högre mening betraktar hela
jorden som sitt fädernesland.
dringar man då tillåtit sig att göra i Nya testamentets skrifter, både
i evangelierna och apostlabrefven. Vid den tiden ansåg man det vara
nödvändigt att man ordnade sig i ett ordentligt kyrkosamfund., inom
hvilket den presterliga makten äfven började utvidga sig. Likväl
hade folket sig förbehållet att sjelft välja sig lärare, men redan före
mötet i Nicæa (325) begynte presterna,som då blefvo en makt i staten
(sjelfva kejsar Constantin styrdes helt och hållet af biskoparna) att
blifva herrar öfver folket, och då införde man en ny trosformel, så att
kristendomen än vidare urartade. Åldern på den s. k. apostoliska tron
är obekant, men man vet, att tillägg dervid blifvit gjorda, t. ex. att
Kristus nedersteg till helvetet (hemtadt blott ur det apokryfiska
stället i 1 Petr. 3:14—20, egentligen till Hades eller pröfvorummet). Att
sjelfva de hedniska horderna hyste förakt för medeltidens prester
finner man af den bekanta anekdoten om den tappre friesiske höfdingen
Ratbod (på 700-talet), hvilken redan satt ena foten i karet för att
nedstiga och låta döpa sig, då han sporde de kringstående presterna,
om hans förfäder voro fördömda, eftersom de ej varit kristna, hvarpå
man svarade ja. “Då vill jag, ” sade han, dragande foten tillbaka,
“hellre blifva fördömd med mina tappra förfåder än komma i
himmelriket med er.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
