Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Gudaläran och prestlisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 MENNISKAN
Huruvida den af Moses förkunnade Jehova på lika sätt dyrkats af
de israelitiska stamfäderna, är väl icke så tillförlitligt. Det synes
åtminstone tydligt att Abraham hyllade menniskooffren och öfverlät
sig åt en vild moloksdyrkan, då han höll på att offra sin egen son.
Man vet äfven, att Rachel stal med sig sin faders husgudar för att hafva
dem till tröst under nomadlifvets enformighet. Det måste dock allmänt
erkännas, att Moses var en af forntidens mest upplyste och ypperste
lagstiftare, ehuru man egentligen icke vet, hvilka lagar, som
ursprungligen utgått från honom, och hvilka stadgar, som tillkommit i senare
tider, då samhället utbildat sig.*) Ty det är genom temligen gifna
fakta bevisadt, att Moseböckerna hvarken äro ett verk af Moses eller
ens från hans tidehvarf, utan att de i sitt närvarande skick förskrifva
sig från en vida senare tid, sannolikt efter fångenskapen. Och liksom
det antages, att Moses sjelf knappast skrifvit något, ej engång lagens
taflor, så är man temligen öfverens om, att 5:te Mosebok är en ännu
senare produkt än de andra Moseböckerna, sannolikt från
Makkabeernas tid **)
*) Att Moses hämtat sin gudalära och sin presterliga inrättning från
Egypten, ser man tydligen då man jemför desamma med en i nyare
tider upptäckt egyptisk skriift, kallad “De dödas bok.” Denna skrift,
som utgör en 34 m. lång papyrusrulle, förvarad i Turin, är utgifven af
professor Lepsius och öfversatt af Seyffarth. Deruti beskrifves på ett
sublimt poetisk språk, en enda Gud, alltings skapare, som bland
annat kallar sig “jag är jag” nästan liktydigt med Jehova. Der talas
om tre slags prester, liksom hos Moses, och det är ganska säkert att
sagan om skapelsen, eden, syndafallet, språkförbistringen,
Noachiderna m. m. är af persiskt ursprung och att författaren till
Moseböckerna satt dessa i samband med Abrahams historia.
**) Så snart en stor och öfverlägsen mans historia ej skrifves af
trovärdiga och fördomsfria ögonvittnen eller samtida personer, utan i en
senare tid efter folkberättelser, så blir den alltid full af sagor och
vidunderligheter, ty i folksagan kunna alla stora män göra underverk.
Hvilken sagofull underverkshistoria skulle vi ej få om Karl XII eller
om sjelfva Bellman, i fall den skrefves efter folkets berättelser, och
detta från en så kallad upplyst tid? Huru mycket mer i en tid af
vidskepelse och öfvertro, då folket bländades och förvånades nästan af
ingenting. Moseböckerna innehålla dylika sagoberättelser, samlade
från flera håll, antingen efter skriftliga urkunder eller muntliga sagor,
hopflickade och sammanfogade till ett helt, kanske öfver 1000 år efter
Mose tid. Först med Abraham börjar deruti en egentlig historisk
verklighet, ehuru alltigenom blandad med sagor och underverk. Allt det
föregående kan helt och hållet räknas till sagoområdet, huru sinnrik
den ock må vara hopsatt och kombinerad, fastän flera motsägelser
förekomma deruti. Till ett och annat enstaka faktum torde kanske
ligga en historisk grund, såsom till sagan om en person (här kallad
Noach), hvilken i en båt eller farkost räddade sig undan en stor
öfversvämning. Sjelfva Moses (Moysches — “den ur vattnet dragne, ”
namnet är egyptiskt) fostrad vid hofvet samt invigd i egyptiska presternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
