Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kristendomen och civilisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 MENNISKAN
apostlarne gängse åsigten, att Kristi rike endast skulle gälla
omskåärelsen och judafolket, samt hednakristna eller den paulinska
öfvertygelsen, att kristendomen borde vara en lära för alla folk,utan beroende
af mosaiska stadgarna. Derför söker också hvar och en af Nya
Testamentets skrifter antingen att försvara den ena eller den andra af
dessa åsigter eller ock att vara förmedlande. *)
Bland skriftens forskare hafva ganska olika meningar uttalats
angående uppkomsten af Nya Testamentets evangeliska berättelser.
Ty som desamma först börjat omtalas i andra seklet och då liksom
med ens uppträda, så har man velat lägga deras författande till en
vida senare tid än i apostlarnes dagar. **) Dock antager man, att de
ursprungliga af Mattheus, Marcus och Lucas skrifna uppsatserna,
hvilka alla haft olika källor och traditioner att tillgå, väl utgöra
sjelfva grunden till dessa berättelser, men att desamma mot slutet af
första århundradet eller ännu senare blifvit af andra händer
omarbetade med tillägg af åtskilliga, då såsom sanning gällande muntliga
traditioner, legender och sagor, hvilka om en så utomordentlig man
tillkommit under tidernas lopp.
*) Redan tidigt började grekiskt bildade måän eller så kallade
hellenister att förkunna en mera frisinnad kristendom och till dessa hörde
troligen den förste martyren Stephanus. Men framförallt var det den
grekiskt bildade Paulus, som fullkomligt bröt med judendomen. I
Romare-, Corinther-, Galater- och första brefvet till Thessalonica
uppträder Paulus här med all kraft för att öfvertyga, att lagen (dermed
menar han alltid icke blott de tio buden, utan hela mosaiska lagen i
allmänhet) och dess hållande icke gälde för Gud och kunde medföra
salighet, utan tron på Jesum allena; att det icke var fråga om utvärtes
jude eller omskärelse, utan om den invärtes menniskan (Rom. 2:3,
23—31). Till och med om ätandet af afgudaoffer säger han i 1 Cor.,
att afguden är intet, och om man äter af offret blir man hvarken sämre
eller bättre; men han afråder från ätandet, om man dermed sårar sitt
eller andras samvete. Öfverallt säatter han tron i stället för lagen och
gör i denna fråga inga medgifvanden. I 1 Thess. 3:14—16 yttrar han
oförtäckt, i hvilken konflikt han kommit till de judekristna, huru de
förföljde honom och förbjödo honom predika för hedningarne, och i
Gal.2:1—14 uttalar han öppet den skarpa strid, som i Antiochia
föreföll emellan honom och Petrus just om denna sak. Det fans således
ett mäktigt parti mot Paulus, ej blott i hans lifstid,utan långt efteråt,
ända bort emot medlet af andra århundradet. Man finner detta ännu
i flera skrifter från samma tid, hvilka i öppna eller förtäckta ordalag
äro emot honom och fördöma hans lära.
**) Evangelisterna nämnas först af Theophilus, biskop i Antiochia
omkring år 180. Vidare af Irenæus († 202), Clemens Alexandrinus
(† 220), Tertullianus († 216) och Origenes († 254) samt af alla senare
författare. Luce evangelium blef sist af alla bekant i Rom, till och
med efter Marcions evangelium, som dermed har någon likhet och är
strängt paulinskt. Den förste kyrkofadern, som talar om Lucas, är
Irenæus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
