Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kristendomen och civilisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNTISKAN 257
lif en skön förklaring till hans lära, och kännetecknades främst
af en ljuf, stilla, förtröstansfull, lugn, allt omfattande och allt
förlåtande kärlek, då han förnedrade sig sjelf, påtog sig en tjenares
skepelse och var lydig intill döden, ja, intill korsets död. Hans
föräldrar voro ringa arbetsfolk, han föddes under deras besök i
en främmande stad, hvarest de i brist på rum måste bo i en lada, der
det späda barnet lades ned i en krubba, och om hans uppfostran vet
man icke mer, än hvad som berättas, att han redan vid tolf års ålder
var lifvad af den varmaste vetgirighet, ehuru sanningen af berättelsen
i sin helhet verkligen kan betviflas.
Och under hans lärotid finna vi honom öfverallt, vandrande till fots
med sina lärjungar, än i Galileen, än i Samarien eller i Jerusalem, än
i andra trakter, vid stranden af sjön Genesareth, på bergen och i
ödemarkerna, undervisande folket, som strömmade efter honom, i
synagogan och i templet så väl som i fiskaren Petri hus, hos romerska
tulltjenstemannen Zacheus, hos fariseen Simon eller Nicodemus samt hos
publikaner och syndare. Utan att afsöndra sig, fasta, antaga vissa
egendomliga bruk eller ens rätta sig efter alla den tidens onödiga
ceremonier eller att fira sabbaten på lika sätt som fariseerna, deltog han
i lärjungarnes tarfliga måltider, lefde med dem som en broder, tvådde
deras fötter, undervisade och förmanade, ehuru de äfven i sista
ögonblicket missförstodo. honom och trodde att han skulle upprätta Israels
rike, i stället för att vara verldens förlossare och ett himmelens
sändebud till menskligheten
Hela verldshistorien kan icke bland alla hjeltar, skalder, filosofer,
tänkare eller andra mensklighetens sakförare uppvisa en så hög
karaktär, så mäktig sig sjelf, så upphöjd öfver allas tänkesaätt, så lugn och
tillika så innerlig och känslofull som hans, en så enkel, ljuf och till
både förståndets och hjertats djup trängande lära som hans, en så
varm, aldrig trött eller svigtande kärlek som hans, eller en så stilla
och ödmjuk uppoffring som hans att låta sitt lif för sina vänner. Och
man förundras med skäl, huru de skriftlärde kunde förfölja och låta
döda den, som lärde blott kärlek och försonlighet. Men huru skulle
de väl kunna fördraga, att en timmermans olärde son, som de
föraktligt kallade honom, vågade uppträda som en rabbi eller mästare i Is.-
rael, helst som han derjemte ej uraktlåtit att skarpt och offentligt
bestraffa deras sjelfförtroende och högmod, hvarigenom deras
egenkärlek sårades, och med slående svar afväpnat deras snärjande frågor.
Hans lära fick icke på några vilkor uppmärksammas, hans botande af
sjuka förklarades ungefär som en trolldomskonst, och han sjelf skulle
för hvad pris som helst undanröjas, på det att hela verlden ej måtte
löpa efter honom och deras egen ära fördunklas. Endast en hedning,
den romerska befälhafvaren öfver vakten vid korset,säges hafva ropat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
