Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kristendomen och civilisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 263
och strängt uppfostrad i mosaiska lärans bokstafstro, den lärde,
snillrike, vältalige och oförskräckte predikanten, som mer än de andra
arbetade på kristendomens första utbredande, kan ej så helt och hållet
fritagas från en viss benägenhet att vilja sätta kristendomen i system
och göra dess lära till en fortsättning af Gamla Testamentets mystiska
berättelser.
Kristendomen var redan från början i beröring med den tidens
filosofiska skolor, med idéer, hemtade från Plato, Aristoteles, Pytagoras
och andra greker, från Philo och alexandrinska skolan samt från en
ännu mera dunkel och fantastisk österländsk religionsfilosofi. Genom
denna beröring sattes hvarjehanda idéer äfven framdeles i omlopp
inom kristendomen, som hvar och en tillpyntade efter sitt sätt att
filosofera. Isynnerhet spelar läran om gnosis (egentligen “vetande, ”
“utforskning”), en stor rol i den tidens filosofiska kristendom, och
deraf namnet gnostiker på en mängd kristna filosofiska sekter af helt
olika beskaffenhet (ophiter, perater, setianer, basilidianer, af Basilides
i Alexandria 125, valentinianer, af Valentin i Alexandria och Rom
140, marcioniter, af Marcion från Sinope, kom äfven från Alexandria,
lefde i Rom 140—150, karpokratianer, saturninianer, doketer m. fl.),
hvilka på mångfaldiga säått förklarade kristendomen allegoriskt, och
uppfattade densamma olika allt efter de åsigter de för öfrigt hyste.
Ebioniterna eller de strängt judekristna hade äfven sin allegoriska
filosofi, och sjelfva montanismen, liksom de elementinska skrifterna,
är ett slags judekristnad gnosticism, ehuru montanismen med sin
mera judiska messiasidé, sin lära om det tusenåriga riket, sin tro på
domens snara ankomst, sin stränga askes, afsöndring och längtan
efter martyrdöden, oftast var de olärdas tänkesätt.
Pauli förhållande till det tänkesätt, som var mest gängse så väl i
tiden i allmänhet som bland hans medapostlar, att kristendomen
endast skulle predikas bland judarne, framskymtar mer eller mindre
uppenbart på flera stållen i hans bref, der han talar om, att judarne ville
förbjuda honom undervisa hedningarne till salighet (1 Thess. 2:15, jfr
Ap. G. 22:21, 22), huru han led förföljelse för det han ej predikade
omskärelsen (Gal. 5:11), huru judekristna ville tvinga de omvända
hedningarne att låta omskara sig och hålla Mose lag (Gal. 6:12, 5:2
etc.) samt huru han stod emot Petrus, då denne i judars sällskap
undvek hedningakristne, men ej annars (Gal. 2:11—14). Äfven talar
han ofta om sin ringhet emot “dessa pelare, de höge apostlar, som
tyckte sig något vara och för något räknade voro” (jfr 1 Cor. 4:9—13,
9:1—6; 2 Cor. 11:5; Gal. 2:2, 9 etc.). I Ap. G. 21:21, beskylles han
för att han lärt de judekristne, att de skulle träda från Mose lag, ej
omskära sina barn m. m. Af motskrifter mot Pauli lära, hvaraf flera
från första seklet finnas i behåll, ser man, att han stod i stark oppo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
