Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kristendomen och civilisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 MENNISKAN
sition emot det allmänna tänkesättet bland judarne, och att det ledde
till starka söndringar. Men fastän Paulus med sitt nit, sitt öfverlägsna
snille, sin mångsidiga lärdom och sitt sinne för frihet i kristendomen,
lärde oss,att Kristus skulle predikas för allt folk och att i honom gäålde
hvarken jude eller grek, omskärelse eller förhud, schyt eller barbar,
utan endast tro, hjertats omskärelse och ett nytt kreatur, så kunde
han dock ej befria sig från vissa judiska föreställningar eller från vissa
af tidens åsigter i allmänhet. Men han var dock den som gjorde
kristendomen till hvad den blifvit, en universell religion och en lära för
alla folk, då han bröt med judendomen och förklarade, att Mose lag
var slut med Kristi ankomst i verlden samt att det i kristendomen
endast gälde en rättfärdiggörelse i Guds sons tro och att det således
skulle blifva en förädlad, en idealiserad mensklighet.
Snart uppstod äfvenledes i den kristna församlingen en andlig
myndighet, börjad som ett fadersvälde, hvilket sedermera utbildade sig
till en ordentlig prestkast med gamla verldens presterskap till mönster
och beklagansvärdt föredöme *) Och efter hand som denna prestkast
tillväxte och förskaffade sig ökad makt inom församlingen, började
man att förfölja, att förklara hvarandra för kättare och irrläriga, att
utstöta hvarandra ur församlingen, att hålla möten och synoder för
att medelst omröstning bestämma grundvalen för renlärigheten. Häraf
uppkom ett hat, en hätskhet och en skilnad i åsigter hos dessa
religionslärare, som var skadlig för kristendomens renhet, då de i stället
bordt vara ens till sinnes i all ödmjuk kärlek, trohet och broderlighet.
*) I apostlarnes och äfven i den första derpå följande eller i de så
kallade apostoliska fädernas tid tänkte man alldeles icke på någon
yttre kyrka eller på något prestadöme, i den mening som vi hafva det.
Man hade visserligen sin synagoga eller enskilda sammankomster och
andaktsöfningar samt mot slutet af första århundradet sina äldsta
(presbyteroi), tillsyningsmän (episkopoi) och sina diakoner och
diakonissor, men detta blott såsom rådgifvare samt för ekonomi och
allmoseutdelning, sjuk- och sedlighetsvård m. m., äfvensom för
uppläsandet eller öfversättandet af synagogans skrifter; men i öfrigt voro
alla bröder och jemlikar, utan att någon viss person döpte, utdelade
nattvarden eller hade annars någon särskild myndighet eller
privilegium framför andra. Först sedan förföljelserna i stort och med
konsekvent system från maktens sida började mot de kristna, funno dessa
för rådligt att mer och mer sammanjemka sina stridiga åsigter och att
förena sig i ordentliga kyrkosamfund under utsedda och valda
styresmän eller prester, hvarvid man tog det mosaiska presterskapet till
mönster. Det var vissa äregiriga personer, hvilka eftersträfvade makt
i församlingen, som isynnerhet lyckades genomdrifva dessa satser. I
de så kallade Ignatianska brefven äro dessa idéer konsekvent uttalade,
ty deri yrkas strängt på prestvälde och episkopat. Dessa bref skrefvos
och blefvo utspridda i Ignatii namn, för att gifva dem anseende, ehuru
det är numera satt utom allt tvifvel, att de äro skrifna omkring eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
