Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Kristendomen och civilisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 269
heten, då Luther och hans samtida uppstodo för att protestera mot
påfveväldet.
Kyrkohistorien med alla dessa olika drag af intolerans, hat,
förföljelse, bedrägeri och skandlighet, kyrkohistorien, som framförallt
kännetecknas af inkvisitionens bål, landsflykt eller bilor,är de kristna
folkens och förnämligast presternas skamkrönika, i hvilken man läser
det långa registret på mörker, vidskepelse, fanatism eller enfaldighet,
som varit de fanor, under hvilka presterna utfört det stora
missionsverket i kristenheten.
Luther ensam utförde dock ingalunda reformationsverket, hvilket
samtidigt började från flera håll, sedan det i mer än ett helt århundrade
blifvit förberedt, ej blott genom Wiclef och Huss*), utan äfven genom
andra nitiska män, som lärt att inse, huru långt man fört
menskligheten på villovägar. Dock måste Luther alltid framstå såsom en af
de djerfvaste och mest upplyste kämparne i reformationens leder och
han hade en mäktig bundsförvandt i den nybörjade
boktryckerikonsten, hvarigenom ordet kunde spridas på annat sätt än genom
handskrifter eller från predikstolarnas mer inskränkta utrymme. Man
fick en hel läsande allmänhet till skiljedomare. **)
Ty om också endast de mer bildade då för tiden kunde läsa innantill,
så spred sig dock ljuset genom dem och gick som en löpeld ifrån man
*) Den förre professor i Oxford, † 1384, Joh. Huss, prof. i Prag,
bränd i Kostnitz 1415. Luther, teol. doktor och prof. i Wittenberg,
född i Eisleben, började 1517 reformationen.
**) Luther var visserligen en mycket djerf och dristig kämpe, och en
dylik behöfdes i de der tiderna; men kristendomens anda af frid,
kärlek och försonlighet hörde ej till hans väsende. Tvärtom var han ett
brushufvud, som ofta behöfde ledas af den lärde och saktmodige
Melanchton. Detta synes af grofkornigheten och det bittra i hans
skrifter, hvari äfven betydlig vidskepelse finnes inblandad, och hvilka derför
alldeles icke äro lämpliga för vår tid. Påfven och djefvulen voro
isynnerhet de potentater, mot hvilka han utdelade sina käppslängar nästan
i hvarannan rad, och på samma sått som påfven velat bränna Luther,
så skulle denne velat bränna påfven, om detta stått i någonderas makt.
Lika visst är det äfven, att Luther under andra omständigheter skulle
blifvit en lika despotisk påfve som någon af de andra patronerna på
Petri stol. Att Luther och hans anhängare ansågos af romerska
kyrkan för proselytmakare och vinkelpredikanter är helt naturligt. Sjelfva
kristendomen, som var judendomen en förargelse och grekerna en
galenskap, sågs på sin tid med icke blidare ögon än vi betrakta
mormonismen eller andra mot den offentliga kyrkan uppträdande fiendtliga
sekter i våra dagar. Nu för tiden får man ej lof hvarken att korsfästa
eller stena dem, som tro och bekänna annorlunda än statskyrkan
föreskrifver; men man vill åtminstone skada dem så mycket man med
lag eller icke åtalbar kränkning förmår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
