Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Friheten och sällskapslifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 MENNISKAN
som var mer sjelfständig, men dock skattskyldig och till sitt kall som
åkerbrukare, köpmän och handtverkare förnedrad och beroende; samt
slutligen en tredje menniskoklass, bestående af prester och adel, som
var förnäm, mäktig och af stort anseende. Dessa anstälde krigare,
hvilka utgjorde ett skydd för de herskande klasserna, jemte konungen
eller kejsaren, hvilka snarare betraktades som gudar eller halfgudar
än som medmenniskor, mot de förtryckta klassernas missnöje.
Denna kastskilnad var allmän hos den gamla verldens historiska
folkslag samt gick i arf från far till son, från slägt till slägt och var
enligt lagarna förbjuden att öfverträdas. Sonen af en träl var född
till träl, lika väl som en prestson var född till prest och sonen af en
adelsman till adelsman. Deraf kom sig, att man hade höfdingar i
vaggan och konungar i moderlifvet, *) liksom i senare tider. Och all
samhäallsstyrelse, börjad som fadersvälde, fortsattes gerna som
vidskeplig prestregering och slutade med militäriskt tyranni, der
konungen var herre öfver folkets både lif, ära och gods samt hölls för en
broder till sol, måne och stjernor och till de himmelska härskarorna.
Han och hans tjenare fingo njuta och roa sig; men folket måste släpa
och arbeta. Nutidens stater äro blott en kristnad form af detta
uraldriga militärsystem.
Först med kristendomen, som till folken bland annat äfven talade
de bekanta orden: “I ären dyrt köpte, blifven icke menniskors
trålar!” begynte menniskans allmänna rättigheter mer och mer att
erkännas, och värdet, icke just af denna verldens högt uppsatte och
mäktige, utan af hvarje menniska enskildt, att uppfattas så, att den
ene i sjelfva verket icke är mer an den andre, emedan alla äro bröder
och lika delaktiga af lifvets förmåner,af Guds kärlek och af kulturens
välsignelser.
Denna lära om allas rätt och om ett gemensamt brödraskap har
dock ända hittills varit en nagel i ögat på medlemmarna af adeln, de
rike och konungahusen, hvilka oaflåtligen sökt att upphaäfva sig till
folkens herrar och tuktomästare. Det är dock icke blott mot dessa,
utan äfven emot föråldrade lagar och institutioner, mot fördomar och
gamla tiders vanvett, som striden för mensklighetens frihet blifvit
förd nära nog i årtusenden, fast denna strid stundom varit afbruten,
och skilda uppfattningar af frihetens väsende till olika tider gjort sig
gällande.
*) Denna kastskilnad fans äfven hos våra hedniska förfäder, som
bland annat kan inhemtas af Rigsmal eller sången om Rig i Sämundars
Edda. Den lägsta kasten i Ostindien kallas Parias. Dessa menniskor
hållas i sådant förakt, att det anses för vanhederligt att ens åta eller
på minsta sätt umgås med dem. Hos sjelfva de republikanskt
demokratiska grekerna ansågs åkerbruk och industri föraktligt samt blott
passande för trälar och tjenare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
