Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Friheten och sällskapslifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 367
Hvarje tum af sålunda eröfrad frihet, hvarje vunnen fristad för
sanningen, hvarje det fria ordets,tankens och förnuftets hvilorum har
kostat menskligheten mycket blod, många tårar och månget nederlag;
men de segrar som vunnits hafva också varit så mycket harligare och
hälsats med så mycket kraftigare jubelrop. Dock får man å andra
sidan ej förbise, att den frihet, man på detta vis tillkämpat sig, och
som hade till sina följder bort blifva välsignelserik för alla följande
tidsåldrar, den har ofta ett annat slägte kastat bort och med lumpet
förakt söndertrampat spillrorna deraf under sina fötter för att ånyo
blifva marionetter i maktens ledband och vasaller under slafsystemet.
Hur ofta har man icke från vunnen religiös eller medborgerlig
frihet,der man ifrat för en tro,som grundade sig på förnuft och sanning,
på forskning och öfvertygelse samt på folkets gemensamma rättigheter
och folkets suveränitet, kastat sig i armarna på blind öfvertro, på
förnedring och sabelvälde, för att efteråt låta den förra striden ånyo dyka
upp med förtviflad häftighet! Och alla våldsamma revolutioner, som
mera varit yrans och fanatismens än den sansade klokhetens och
hänförelsens tysta verk, hafva alltid kommit med reaktionära efterspel,
som bortsopat spåren äfven efter de storverk, hvilka blifvit utförda
åt menskligheten. *)
*) Franska folket är just ett lefvande bevis på dessa mensklighetens
undulationer. Efter 16-hundratalets öfvertro och ömkliga gudlighet,
då man vred sig som en trasig tiggarmunk i stoftet samt trodde på
djefvulen och allt hans anhang, hade hexor och hexprocesser i
hvarenda vrå och böjde knä för prester, konungar och alla mäktiga
suveräner, kommo encyklopedisterna och den snillrike Voltaire, hvilka
föraktade all religion och all tro samt behandlade kristendomen med
spott, hånlöje eller ironiskt gackeri. Detta slutade med revolutionen
1793, då konungafamiljen och alla rojalister betraktades som
skadedjur och afrättades, och då sjelfva tanken på konung betraktades som
ett majestätsbrott emot folket. Läran om Gud och odödligheten
ansågs som ett foster af menskliga inbillningens svagheter. Templen
nedbrötos eller sköflades, och presterna fingo afsvärja sin tro eller gå
i landsflykt, så vida de ej sattes på skepp, som borrades, för att sänka
dem i vattnets djup. Men efter detta skräckvälde, som dock förde
många härliga idéer, många djupa seanningar och en helig frihetsanda
ut bland folken, uppträdde slutligen Napoleon I och ledde nationen
in på krigets bana från seger till seger, för att omsider upphöja sig
sjelf till en diktator och suverän, hvilken återstälde bajonettmakten,
konungavärdigheten, prestväldet och öfvertron i deras förra glans och
förde bildningen 100 år tillbaka i Europa. Efter denna
restaurationens förtjusningstid vaknade idéerna ånyo till en rent mensklig, fastän
ännu mer frihetsälskande revolution 1848, då Lamartines härliga
manifest utsändes till Europa; men vi veta alla, att derpå följde
äfvenledes ett slags Napoleon med en parodi på den forna kejsartiden,
visserligen mindre hjeltelik, men dock ej mindre förtryckande än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
