Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Det menskliga lidandet och lifvets poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXVI
DET MENSKLIGA LIDANDET OCH LIFVETS POESI.
Det vilda djuret är egentligen icke utsatt för annat lidande än den
sista dödskampen, ty det har inga sjukdomar, ingen fattigvård, ingen
träldom, inga dårhus och inga cellfängelser. Djuret har sitt hem, sin
föda och sin klädedrägt såsom en naturens rikliga faddergåfva. Det
födes till full äganderätt af allt hvad det behöfver.*) Men så är det
icke med menniskan, ty hon födes af naturen till intet, så vida hon ej
får något af föräldrarne, och hon måste skaffa sig allt, mången gång
till och med både helsan och friheten.
Derför heter det också lika riktigt som sorgligt, att räfvarna hafva
sina kulor och fåglarna under himmelen sina nästen, men menniskans
son har intet, som han kan luta sitt hufvud intill. Det är ett stort
lidande att födas till fattigdom, att kastas med förakt ut i verlden, att
blandas med proletärerna, att behöfva arbeta för andra och att sjelf
på sin höjd kunna förskaffa sig en plats såsom stattorpare eller
inhyseshjon. Ty statsinrättningarna hafva rangerat det så olika för
menniskorna, att städse några födas till höghet, till ära, till rikedom, till
anseende och till overksamhet; andra deremot till träldom, till arbete,
till försakelser och till fortsatta brödbekymmer från vaggan till
dödsbädden.
Att på detta sätt låta höghet och rikedom eller förnedring och
fattigdom gå i arf ifrån far till son och från slägt till slägt, är redan ett
*) Denna skilnad,som förf. gör mellan djuren och menniskan torde
vara allt annat än riktig och beror derpå, att i den idékrets, som
herskade på hans tid, icke ingick kampen för tillvaron. Hvarje djur icke
allenast har sina fiender, hvilka hota det samma med förföl jjelse, skada
och död och derigenom förorsakar det lidande, utan måste äfven strida
om lifsuppehället med sina likar eller med narslägtade djur, som bruka
samma föda. Om denna är knapp, blir hunger dess lott. Vi behöfva
bara betänka, hur under en kall vinter fåglar lida genom frost och
brist på foda, huru harar, vargar m. fl. djur af hunger drifvas fram
till menniskans boningar, för att för alltid uppgifva den tron att
naturen är mildare mot djuren än mot menniskan.
Utgifvaren.
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
