Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Det menskliga lidandet och lifvets poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 MENNISKAN
af de största fel, som vidlåda samhäallet, hvilket en dylik arfsrätt*)
borde vara ovärdig. ;
Kastskilnaden menniskor emellan borde väl ej finnas till hos d
folk, som bekänna en lära, enligt hvilken den ypperste skall vara som
en tjenare, och der alla i jemlik endrägt, hjelpsamhet och förtroende
borde vara som bröder och den sanna kristendomens rätte medborgare.
Att hafva en underordnad klass, som förtryckes, undantränges och
förnekas allt annat utom en lumpen arbetsförtjenst samt slutligen
kastas på fattigbaracken med ett sämre underhåll än sjelfva husdjuren
i den förmögnares ladugård, allt detta är ett af civilisationens lyten,
som kanske slutligen kommer att undergräfva hela den föråldrade
samhällsinrättningen. ;
*) Äfven den egentliga och borgerliga arfsrätten borde undergå
betydliga förändringar samt göras mera fördelaktig för samhållet i dess
helhet. Och liksom maka borde ärfva maka, der inga bröstarfvingar
förefinnas, så är det ett brott mot menskligheten, att ej alla barn,som
föräldrarne erkänna, de må nu vara födda inom eller utom det vigda
området, eller till och med inom de s. k. förbjudna lederna, ej hafva
laglig arfsrätt efter både far och mor, då barnen varit deras naturliga
tillhörighet. Ty i strängaste mening är hvarje könsförening man och
kvinna emellan ett äktenskap, synnerligast då detta sker af inbördes
tycke eller kärlek till hvaran dra, cch den man som har barn med en
kvinna har således äfven lefvat med henne i äktenskap, det må nu hafva
varit längre eller kortare tid, hvarför han är skyldig att bidraga så
väl till barnets underhåll som till kvinnans försörjning under den tid
hon måste egna alla sina krafter och sin verksamhet åt sitt barns vård.
Det så kallade celibatet eller ogifta ståndet i sträng mening, är, såsom
Michelet säger, ett oting som icke existerar, ty alla menniskor gifta
sig somliga för lifstiden, andra för år, dagar eller blott minuter (om
äfven detta hos somliga endast är i tankar och begär), emedan
könsföreningar äro menniskans naturliga bestämmelse. På lika sätt kan
det sägas att engifte i filosofisk mening ej heller existerar, ty ombyte
af makar, älskarinnor, konkubiner eller förtjuserskor, det må vara i
tanken eller verkligheten, är alltid ett slags flergifte, då man deremot i
ett fullkomligt engifte aldrig skulle hafva älskat, haft
kärleksumgänge med eller tänkt på mer än en enda, som derjemte skulle vara
den rätta och utvalda både i lifvet och i döden. Staten har stiftat
priviligierade äktenskap, som åtföljas af hvarjehanda
förmånsrättigheter, men för alla andra föreningar man och kvinna emellan måste
det betalas penningar, eller böter, som det äfven kallas, de beläggas
med en viss afgift och stundom äfven med fängelse och vanära. Och
likväl synes det vara temligen klart att det egentligen ej angår eller
bör angå hvarken stat eller kyrka huru och på hvad sätt man cch
kvinna vilja lefva tillhopa, ty detta bör bero på inbördes tycke och
kärlek och ej vara beroende af yttre kontroll. Man talar så mycket
om familjen, utan att likväl tänka på eller offentligen uttala, att
familjen ofta är en despoti, ett envälde i smått, der obarmhertiga
föräldrar kunna behandla barnen nära nog efter behag och uppfostra dem
hur illa som helst. Kontroll öfver äktenskapet borde äfven åtföljas
af kontroll öfver barnavård och uppfostran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
