Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Det menskliga lidandet och lifvets poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 MENNISKAN
Ännu mer måste detta gälla om dem, som ej till den grad blifvit
förskjutna i lifvet, att de egentligen kalla sig olyckliga,och till hvilka
denna poesiens vänliga genius dagligen frambär någon ljufhet i tankar
eller önskningar, någon stor idé, någon ny sanning eller något skönt
och ädelt i minnet eller i åskådningen. Och allt hvad rikt vi njuta,
hvad ädelt vi känna, hvad sant vi erfara, är en gåfva af Guds kärlek,
uppenbarad i naturens vexlande rikedomar och i vårt eget bröst. Det
är himlens sändebud till vår själ, som lär oss att fatta en och annan
skönhet af högre värde och omstrålar oss med solljus af de rikaste
färgskiftningar.
Lifvets poesi är således icke blott ett fantasiens gudabarn med sina
aningar i skyn och sin drömverld, diktad i rymderna, utan sjelfva
verkligheten af allt det glada, som fröjdar oss, det sköna, som
förtjusar, det sanna, som förädlar, och det himmelska, som ler ibland
tårarna och vinkar oss uppåt till hopp och frid, till kraft och
odödlighet. Poesien, men icke sorgen, är vårt slägtes modersmål och en
nödvändighet för menniskans grundväsende, utan hvilken jorden skulle
ödeläggas under förbistringens våld och mödornas herravälde, ehuru
denna himmelska gudagåfva har sina olika yttringar i de särskilda
åldrarna af lifvet och den menskliga tillvaron.
Om barnets himmel hänger full med lyror af det röda guld, såsom
skalden*) säger,och hela dess verld är helt och hållet en poetisk verld,
så är denna poesi likväl omedveten,emedan den är medfödd. Den ler
åt allt med samma oskuld och samma naivitet; men den reflekterar
icke och har ingen kunskap hvarken om sin existens eller om sin
bestämmelse. Hos ungdomen har denna poesi vaknat till medvetande
och skänker de unga deras sangviniska förhoppningar. Ungdomen är
kärlekens romantiska lefnadsperiod med alla dess rosiga drömmar om
lifvet, hvilka mestadels bedraga, men som dock äro så sköna att
drömma och så rika att hoppas på.
För mannen upptages väl hans mesta tid af brödomsorger, på kalla
beräkningar och ofta nog odrägliga sifferkalkyler. Han kastas ut i
lifvets hvimmel att verka, med egen drift eller med
dagsverksskyldighet, med ledighet eller med träldom, för att dervid göra sina öfverslag
öfver sin lilla del i dagens rof och öfver de smulor från den allmänna
fördelningen, som böra falla på hans lott för det långvariga släpet
eller för det nit han ådagalagt. Men för honom är poesiens himmel
dock ingalunda tillsluten. Han har den i hemmets ro och i
huslighetens fröjder, i kunskap och vetgirighet, i snille och forskning, i
tankens land och på idéernas himlafalt.
Här utkastas stora tankar i verlden, sanningar, som skaka tide-
*) Tegnér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
