- Project Runeberg -  Menniskan : hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse ur naturhistorisk synpunkt betraktade /
399

(1896) [MARC] Author: Nils Lilja With: Karl af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Det menskliga lidandet och lifvets poesi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MENNISKAN 399

hvarfven och sprida ljus öfver menniskornas barn, elektriska gnistor,
som antända eller gå som ledande telegra ftrådar från slägte till slägte
med ordets makt och med frihetens uppenbarelse. Hvad stort sker,
det sker tyst, det är icke excentriskt och kommer icke med larmande
musik, utan med manlighetens lugna gång, för att verka med sin
öfvertygelse och sin kraft, äfven om idéerna äro snilleblixtar och
tankarna glödande som meteorer, utkastade i rymderna.

Men liksom den enskilde skämtar öfver smärtan eller behandlar
sjelfva lifvets ömklighet med humor och med ironi, så gifves äfven en
verldsironi, som gisslande leker med våra dårskaper, och som slutligen
strör salt eller aska öfver alla våra mer eller mindre söndergrusade
menniskoverk. Äfven må omnamnas, att liksom det gifves kalla och
förstockade naturer, hos hvilka prosan hufvudsakligast personifierat
sig, så gifves det äfven helt och hållet poetiska, hvilka i högre grad
uppträda som skalder eller siare för att på sångens tungomål förkunna
ljusets odödliga skönhetslära för menniskornas barn.

Och slutligen har äfven ålderdomen sitt poetiska skimmer från en
annan verld, sedan dagen försvunnit och det slocknande hjertat njuter
sin sista svalka under den rosiga aftonrodnaden. Ty det aär ljuft att
minnas, men det är kanske ännu skönare att glömma, hvarför
glömskan af ett 1lif med så många bestyr och sä öfverfyldt af sorger och
ansträngningar är vid grafvens rand en af detta lifvets skönaste
välsignelser. Sjelfva andens sista poetiska fröjd är att lik den döende Göthe
förvänta sig “mera ljus” i de saligas boningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 31 22:12:55 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/menniskan/0405.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free