Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Idealet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXVII.
IDEALET.
Djuret endast vegeterar, och dess högsta sträfvan går ut på att skatfa
sig födoämnen. Det använder derpå allt sitt förstånd, sin slughet, sin
instinkt och sin naturdrift eller hvad man ock vill kalla det. Man
skulle kunna säga, att menniskan i allmänhet också förnämligast
endast vegeterar och använder sin mesta tid på att få sina behof
uppfylda samt har eller tager sig liten eller ingen tid öfrig för sin själs
utveckling, sitt lifs förskönande och för att vara andra menniskor till
tröst och hugsvalelse.
Inom naturen verkar allt efter en sträng nödvändighet. Djuren äta
växter och djuren äta upp hvarandra hela djurkedjan igenom, hvarför
vi se, att naturens Herre har ordnat det så, att hinder för det ena
slägtets och den ena artens allt för stora utbredning finnas inom
nturens eget sköte och att detta förhållande är en af de mest
genomgripande naturlagarna. Men att detta ej kan tillskrifvas naturen derför,
att hon skulle vara en fallen natur, hvilket presterna behagat inbilla
oss, är så mycket mer påtagligt, som enahanda förhållande med
rofdjur och utstakade naturlagar bevisligen existerat långt före
menniskans uppträdande på jorden.
Ty forskningen antager icke, att naturen så väl som menniskan
varit annorlunda från begynnelsen, utan att allting aår godt, så långt.
som det är naturligt. Följaktligen är äfven menniskan god, så snart
hon följer naturens röst och dess ädlaste drifter samt rätt använder de
krafter, naturen nedlagt i hennes egen själ till dessa drifters vidare
förädlande.*) Deremot niåste all onatur vara ett ondt, och hvarje be-
*) “Läran om synden,” man må nu taga den i presternas vanliga,
krassa form efter berättelsen i Mosebok eller hålla sig till teosofernas
oklara eller rent obegripliga “förklaring” af densamma, är för både
trc och förnuft otillfredsställande. Ty ätandet af en trädfrukt kan
väl ej inför den eviga rättvisans fordringar vara ett moraliskt brott.
Och att sätta de första menniskorna på ett dylikt prof är så väl en
orimlighet som ovärdigt en kärleksrik och rättfärdig Gud. Huru skulle
dessutom en eller två personers öfverträdelse kunna hafva fortgående
verkningar på hela menniskoslägtet? Detta omnämnes likväl icke i
Mosaiska urkunden der Gud drifver menniskorna ut ur Eden, just derför
att de ej skulle smaka på en annan frukt, af lifvets träd, som det
kallas, och derigenom göra sig kroppsligt odödliga, hvilket de således ej
voro (1 Mos. 3:22—24). Ty talesättet “på den dag du deraf äter skall
; 400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
