Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Döden och odödligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 MENNISKAN
uppsvingar sig menniskoanden liksom en ny Fenix emot paradisets
högre nejder, för att i det egentliga hemmets eviga lustgårdar få njuta
ett nytt lif af ovansklig skönhet, under det att vårt medvetslösa stoft
gör sin verldsvandring här på jorden. Fastän döden är den bestämda
gränsen för allt lefvande på jorden, så har menniskan aldrig så kunnat
vänja sig vid den gästen, att han icke alltid kvarlemnar mer eller
mindre djupa spår efter sin vandring öfver lifvets fält, det må vara i
hyddorna elleri marmorpalatsen. Och omvi ej ägde något annat hopp,
så skulle vi förtvifla under medvetandet af denna jordvandringens
förintelse. Ty då döden är en befrielsens engel, som förlossar oss från
allt elände, all nöd, alla tårar, all möda och alla lidanden, så är han
äfven den förfärande makt, som allt skönt för oss föröder och gör de
gladaste hem till sorgens, saknadens och bekymrens boningar.
Här bortryckes en kär och älskad maka från en gråtande vän, der
en fader eller moder från sina värnlösa barn. Här en stor och snillrik
man från en beundrande verld, och der en öm och välgörande
menniska från alla betryckta och nödlidande, som hade sitt stöd i ett varmt
hjertas innerliga deltagande. Huru ofta begråter icke en far eller mor
en förhoppningsfull son, en blomstrande dotter eller ett lekande och
leende barn, som länge blir en saknad i familjens aftonring! Fåfängt
återkallar vännen sin vän, älskaren sin brud, mannen sitt stöd, sin
glädje och sin förhoppning. Kinden har bleknat, de yppiga och rika
formerna vissna i förgängelsens våld, det rika hjertats blomstergårdar
äro för alltid tillslutna, och endast minnet är kvar som en förfluten
dröm. Men, om vi nu här icke ägde något hopp om återseendets
ljuflighet, månne vi då icke skulle vilja kasta bort trasorna af ett lif med
alla dessa gäckerier och hela denna förödelsens styggelse, hellre än att
fortsätta till samma mål under alla detta lifvets oändliga försakelser?
Odödlighetsläran var visserligen anad, fastän ej fullt uttalad i hela
forntiden, hvarken hos ebreer eller perser, hvarken hos greker eller
romare, hvilka alla väl hade sin himmel eller sin elysé, bebodd af
gudomliga väsenden; men för de aflidna tänkte man blott ett skuggornas
land, hvarest icke fans någon lycksalighet, utan endast kval eller en
drömlik tillvaro. På andra sidan glömskans flod hade man ingen sol,
inga leende nejder och intet hem för ro och glädje, för frid och ljus,
utan endast en underjord, der de aflidnas själar sväfvade som
skuggbilder i sitt ömkliga töckenland. *)
*) Ebreernas scheol, som ofta förekommer i G. Test., är liktydigt
med latinarnes orcus och grekernas hades eller haidäs och betyder
“dödsrike,” “skuggornas land” och alldeles icke något pinorum
Ordet hades förekommer på flera ställen i Nya Test (Matth. 11: 28, 16: 48,
Luc. 10: 15, 16: 23, 1 Cor. 15: 24, Uppenb. 1: 18) samt öfversättes
liksom scheol orätt med “helvete; ” på sin höjd torde det kunnas tolkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
