Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Döden och odödligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 425
Visserligen ligger hos hvarje menniska ett dunkelt medvetande om
själens odödlighet och ett fortvarande. Ty man förmår ej tänka sig
ett slut på sin egen tillvaro, lika litet som man å andra sidan kan fatta
en evighetens oändlighet. Men äfven i våra dagar har man hötrt för-
med “pröfvorum.” På andra ställen i N. Test. och enahanda öfversatt.
står gehenna (Matth. 5: 22, 29, 30, 18: 9, 23: 15, 33, Marc. 9: 40, 47,
Luc. 12: 5), der menniskooffer fordom skedde och der man i en senare
tid utkastade döda djur, sjelfspillingar och aflifvade personers kroppar
och brände upp dem. Deraf talesättet “gehennas eld, ” “kastas i eld,
evig eld, gråt och tandagnisslan” m. m.efter folkets föreställningssätt.
Enligt latinska och grekiska sagan var dödsriket skildt från de
lefvandes verld genom floderna Styx och Lethe eller glömskans flod,
hvaröfver färjkarlen Charon i sin båt förde de aflidnas själar, som då
glömde sitt föregående lif. Stranden bevakades af den trehöfdade
hunden Cerberus, och Tartaren eller underjorden beherskades af Pluto och
Proserpina (Persephone). Själarna vandrade der som tysta,
medvetslösa skuggor i de dystra cypress-skogarnas ensliga natt. Våra nordiska
förfäders gudalära hade äfven ett slags odödlighet. Den lärde, att de
aflidna hjeltarne kommo till Valhall, der de ständigt slogos och
dödade hvarandra, men stodo genast upp igen, och att alla sotdöda
kommo till Hel, drottningen i skuggriket (deraf ordet helvete =— Hels
hemvist). Äfven hos celtiska folken med deras många offer och
mysterier samt utbildade styrelse af prester (druider) vill man finna spår
till en odödlighetslära. Närmast kristendomen står den religionslära,
som fans hos de gamla iraniska folken och baktrierna (norr om
Persien), sådan den läses i den heliga boken Zend-Avesta, hvilken
tillskrifves en i en aflägsen forntid lefvande vis man, Zoroaster eller
Zardutsch. Blott delar af Zend-Avesta finnas kvar. Denna lära, som sedan
öfverflyttades till meder och perser, har en ljusets och en mörkrets
ande (bibelns Gud och djefvulen), ständigt i strid med hvarandra och
hvardera omgifven af sina englar och dämoner af olika rang. Den
talar om en frälsare och återlösare, hvarigenom det onda skall
försonas och det goda segra, att verlden skall slutas med en förstöring och
dom, att menniskorna blifva saliga och uppstå eller åtminstone erhålla
en genomskinlig kropp. Genom beröring med persiska och mediska
magier eller vise under och efter fångenskapen inkommo dessa idéer
småningom i judiska folktron samt srälte tillhopa med den mosaiska
kulten. Deraf läran om en ond makt, en personlig djefvul och om
dämoner samt om englar och öfverenglar. Denna onda makt
benämnes i Nya Test. vanligen “diabolos” (förvrängaren, bedragaren, deraf
svenska ordet djefvul), stundom äfven med ebreiska ordet “satan”
(motståndare) Påa några ställen (Matth. 10: 25, 12: 24, 27, Marc. 3:
22, Luc. 11: 15 18, 19) omnämnes “Beelzebul” (flugokonung) och
kallas “dämonernas beherskare.’ Då det talas om “besatte af
djefvulen, ” begagnas alltid ordet “daimon” (dämon, ej god, men ej
fullkomligt ond ande). Sjelfva Messias-begreppet torde, om ej just
härstamma från, dock vara vidare utbildadt efter Zend-Avesta.
Profeterna efter fångenskapen, helst Daniel och Henochs bok, skrifna under
makkabeiska tiden, bära tydliga spår af beröring med idéer ur denna
religionslära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
