Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Döden och odödligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 MENNISKAN
En ande kan ej delas i flera, ty jag ar och blir mig sjelf och ingen
annan. Hvad jag äger i andligt hänsende, mina känslor, mitt
förstånd, mina naturgåfvor och mitt medvetande, kan aldrig blifva någon
annans eller öfverflyttas på annan person, i fall jag sjelf kunde
tillintetgöras.
Genom dessa och flera liknande jemförelser har man äfven på
rationel väg kommit till de ovedersägligaste bevis för andens
odödlighet, hvilket hos folken i allmänhet likväl mer är en blott tro än
reflexionslära. Sjelfva det onda, lasten, brottsligheten eller hvad man
än må kalla det, är äfven ett bevis på andens odödlighet, ty utan last
kan det icke finnas någon dygd och utan strid icke heller någon seger.
Ett djur, som blott ledes af instinkt,kan hvarken göra ondt eller godt.
Men just genom striden har anden förmåga att utveckla sig till allt
högre och högre fullkomlighet genom att förädla sig och att sålunda
växa ifrån det onda, från syndens och råhetens öfvermakt. Evigheten
kan således icke vara annat an andens utveckling i oändlighet, hvarest
densamma kommer att stiga till allt högre och högre fullkomlighet,
utan att likväl tryckas af de materiella band, som har gjort oss
beroende af ett lif på första trappsteget af menskliga, eller om man så vill
af andliga utvecklingar.
“Men obelönadt skådar intet öga, suckar intet bröst till himlen
upp, ” säger skalden*). Och liksom allt godt, äfven det ringaste, det
för menniskor obekanta, erhåller sin rikliga belöning på andra sidan
förgängelsen, så måste det äfven vara den högsta, den eviga kärlekens
lag att återföra allt till Honom, som oss rikliga gör, om det också
sker genom pröfningar, hvilka för oss ej kunna tänkas eller
åskadliggöras. Ty liksom denna lära om ett alltings återställande, **) måste
vara i enlighet med Guds obegränsade karlek, så är andens stigande till
fullkomlighet det mål, hvartill denna karlek leder, hvilket äfven synes
vara apostelns mening, då han säger,att Kristus måaste regera, till dess
*) Stagnelius.
**) Läran om allts återställelse, så långt den kan bevisas af Nya
Test:s skrifter, kan i sin helhet bland annat lasas i Martensens
Dogmatik. Hela den aldsta kyrkan ifrån Origenes till Diodorus af Tarsus
och Gregorius af Nyssa antogo att straffen i ett annat lif endast aro
pröfnings- och reningsmedel, att lycksalighet ar alla förnuftsvarelsers
slutliga mål samt att således både djefvulen och de onda andarna
kunna bättra sig och skola en gång blifva saliga. Motsatsen ansåg
man vara oförenligt både med Guds karlek och hans rättvisa. Först
vid Augustini tid började laran om straffens evighet att blifva rådande
i vesterlandet. Den första kristendomens åsigt var äfven den att själen
efter döden kommer till hades, ett mellanrike, och erhåller ej sin fulla
salighet eller sitt straff förrän efter uppståndelsen. Vår nuvarande
kyrkas lära ansågs då som ett gnostiskt kätteri. Sedermera lärdes att
själen skulle genomgå en reningseld, och derigenom uppkom den
materiella uppfattningen af skärselden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
