Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. De saligas öar och blickar åt evigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 MENNISKAN
för andar från andra verldstrakter för att der njuta och fortsätta
lifvet i en evig frid och i olika grader af en tortsatt fullkomlighet.
Man har visserligen gjort det inkast, att en dylik andevandring i
rymden ej kan vara tänkbar, då hvarje verldsklot måste i sig sjelft
bära fröet till sin utveckling och sitt eget befolkande. Men detta
inkast kan dock alltid mötas med den invändningen, att vi härutinnan
ej hafva den ringaste erfarenhet utom från vår egen jord och således
ej en gång någonting dermed analogt från vårt eget solsystem, långt
mindre från mer aflägsna stjerneverldar. Vi kunna således ej veta,
efter hvilka för oss obekanta lagar som lifvet på andra verldskroppar,
af helt olika beskaffenhet med jorden, utvecklar sig; ännu mindre
Kkunna vi bestämma, hvad den himmelske Fadern har bestämt i sin
makt, och huru han har ordnat i den omvexlande verldsrymden.
Således kan det blott gissningsvis antagas att vissa verldsklot äro
bestämda till vistelseorter för saliga andar, hvilka dit anlända, kanske
till och med från de spridda planeterna, för att medelst en gemensam
utveckling af lycksalighet förenas med hvarandra till en högre
fullkomlighet. Likväl får man ej föreställa sig detta lif såsom en blott
skugga eller en okroppslig tanke, utan såsom ett fullt utbildadt
verkligt lif i en evig ungdom och med vår egen individualitet förvarad åt
evigheten.
Skilnaden emellan naturens och odödlighetens metamorfoslära blir
dock alltid den,att då förvandlingarna i naturen med detsamma äfveu
förändra bilden, utseendet och individens skaplynne, så måste icke
detta vara fallet inom det andligas område, der bilden sannolikt
bibehålles och endast förskönas, förklaras och erhåller en himmelsk i
stället för en jordisk betydelse, samt att individualiteten, långt ifrån att
försvinna, i stället förädlas, förhärligas och derigenom erhåller en
både högre och fullständigare bestämmelse.
Det har genom alla tidehvarfven af mörker och bedrägeri eller af mera
ljus och fullkomlighet varit ett af kristendomens hopp och en af dess
utopiska trosläror, att äåfven kroppen slutligen skall uppstå af sitt
stoft, för att emottaga sin förklaring till en högre menniska i de
odödigas land. Och till denna förutsaättning leddes man af den tanken,
att menniskan utan sin kropp icke är någon menniska, utan endast
en ande, och att äfven kroppen är en af hennes väsens nödvändiga
beståndsdelar, om hon skall ernå full njutning, glädje och friskhet i de
saligas boningar. Men å andra sidan är det tydligt, att vi ej få den
jordiska kroppen med oss i evigheten och att denna aldrig uppstår,
utan kastas bort som en utsliten klädnad, ett förbrukadt jordiskt
omhölje, för att aldrig mer tilldelas oss. Det är sålunda fysiologiskt
omöjligt och kan aldrig bevisas, att dessa förmultnade och till sina
kemiska beståndsdelar upplösta, förvandlade och i andra former in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
