Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 30. Stjernhimmeln och verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNTISKAN 449
ofantliga elliptiska banor ser det ut, som skulle de vara ett slags
föreningslänkar mellan solsystemen och verldsämnet i dettas första,
lätta och luftiga utvecklingstillstånd.
4a1tt de skulle kunna vara farliga för verldsordningen och kunna
sammanstöta med andra himlakroppar, är en tanke, utkastad endast
af den okunnige. Man har sett kometer, som gått emellan planeten
Mercurius och solen samt emellan Jupiters månar utan andra
verkningar än måhåända i den lätta kometens egen vandring.
Deras svans eller lysande eftersläp är ofta af en förvånande längd.
Hos den stora komet, som syntes år 1264, var denna svans enligt
kinesernas berättelse så betydlig, att då stjernan stod i vester, så räckte
svansen ända till midt på himmelen. Hos 1744 års komet var detta
eftersläp deladt i flera svärdlika ris eller qvastar, och 1811 års komet,
hvars omloppstid man velat bestämma till 3,383 år, hade en svans af
öfver 22 millioner mils längd utsträckt uti stjernerymden.
En del kometer synas hafva verldsåldrar till omloppstid, då denna
tid hos andra deremot är helt kort, 3 à 4 år och derunder. Några
kometer äro större, andra mindre, och de förändra latt sin form,
beroende på den rörliga massa, hvaraf de bestå. Denna är äfven en orsak
till att deras banor ofta rubbas och bli beroende af andra
himlakroppars dragningskraft och inflytande, så att de stjernkunnige sällan med
full säkerhet kunna uträkna kometernas omloppstider.
Maen sjelfva fixstjernorna eller solarna hafva äfven sina rörelser,
icke blott väåndningen kring sin axel,utan äfven rörelser sins emellan,
såsom hos dubbelsolarna och de sammansatta solsystemen, och
sannolikt slutligen kring en gemensam centralsol för hvarje utvidgad
stjernering. Man har uppgifvit plejadernas grupp och sjustjernorna, med
stjernan Alcyone såsom medelpunkten för vår stjernering
Sannolikt förekomma system af solar och planeter oändligt mycket
mera sammansatta än vårt. Hos en del dubbelstjernor har man t. ex.
lyckats visa,att de båda stjernor, som bilda dubbelstjernan, gå i
elliptiska banor omkring hvarandra. Om jemväl dubbelstjernorna äro
omgifna af planeter, så måste vexlingen af dag och natt på dessa senares
ytor vara långt mer invecklad än förhållandet är på jorden; tillvaron
af tvenne solar, hvilkas upp- och nedgång icke alltid följa på
hvarandra i samma ordning och hvilkas ljus ofta har en olika färg, måste
framkalla högst egendomliga omvexlingar mellan dagarna på
planeterna.
Dessa planeter måste sannolikt hafva en ständig dag och en fortsatt
vår eller sommar, emedan alltid någon sol belyser dem, och hafva
dagar af olika kulörer och olika ljusfarg. Det kan äfven vara möjligt,
att de i andra hänseenden äfvenledes hafva en omskiftning i skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
