Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Gud i naturen och i menniskohjertat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 477
ligen skulle blifva besegrad. Denna lära hyllades vid persiska hofvet
och inplantades på judarne under fångenskapen. De upptogo således
en ond makt, Guds motståndare, satan, eller förkastaren (diabolos =
djefvulen), hvilken enligt judiska åsigten var en från Gud affallen
engel, men som dock blifvit nära nog lika mäktig som Gud sjelf, herre
öfver ett eget rike och med förmåga och krafter att draga de flesta
menniskor på sin sida eller till evig fördömelse. Denna Guds
motståndare blef enligt judiska läran visserligen till någon del tuktad,
men aldrig besegrad, utan kom att regera öfver den stora skaran af
fördömda menniskor till evigheters evighet, såsom det heter i
Uppenb.-boken. Denna orimliga och gudsförnedrande lära, uppkommen
bland asiatiska horder och fortplantad hos de lika råa och barbariska
judarne, adopterades med god smak af kristendomen och dess
förkunnare, samt har varit gällande såsom en osviklig och “saliggörande”
kyrkans lära ända till den dag som i dag är. Djefvulen, helvetet och
den eviga fördömelsen hafva varit de lika fanatiska som rysliga läror,
hvilka bragt nöd, själskval, vanvett eller förhärdelse öfver många
menniskor, som hvarken haft nog kunskap eller nog tankekraft eller
nog mod att lösslita sig från dessa hedniska föreställningar.
Presternas Gud är en förfärlig gud, som hvarje tänkande menniska
måste förskräckas för. Enligt deras lära framkallar han millioner
sinom millioner menniskor till lif för att fara illa och slita ondt här
på jorden, dras med bekymmer, sorger, plågor och allt slags elände
för att sedermera fördömas samt med kropp och själ plågas af
djefvulen och hans tjensteandar i helvete, “der masken aldrig dör och der
elden aldrig utsläckes. ” Och allt detta visste Gud redan från evighet,
att dessa menniskor skulle födas, lida och fördömas, och ändå låter
han dem födas och gå detta förfärliga öde till möte. Är icke en Gud,
som finner denna grymhet vara förenlig med sin kärlek och godhet
och denna fördömelse vara ändamålet med sitt skapade verk, med dessa
fördömda milliarder menniskors lif och tillkomst i verlden, är icke en
dylik Gud en fasans och förskräckelsens Gud, som ingen kan alska,
utan endast rädas för” Ty då menniskan enligt samma lära “har
benägenhet till det onda och oförmögenhet till det goda, ” då hennes
salighet endast beror på “nåd, ” som icke skänkes henne, så är hon ju
utan egen förskyllan alldeles tillspillogifven.
Vi vända oss bort ifrån detta förfärliga gudsbegrepp samt önska att
man måtte besinna huru Gud förnedras och bespottas genom en dylik
helveteslara. Gud är visserligen oändligen rättvis och hvarje afvikelse
från det rätta och naturliga bär sitt straff med sig. Det onda man
gjort kan aldrig hvarken genom ånger eller bön varda om intet eller
utplånas och den enda samt rätta förlåtelsen sker genom ett förädladt
och förbättradt lefverne. Vi förneka således icke straff i evigheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
