Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Gud i naturen och i menniskohjertat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 MENNISKAN
men blott såsom läkemedel för en sjuk, en vilseförd eller lidande själ,
ty det äar kärlekens och salighetens samt icke vredens Gud, som vi
hoppas och förtrösta på, och denna förtröstan kan ingen jordisk makt
fråntaga oss. Vi hoppas således på en slutlig godtgörelse, en alltings
återupprättelse och på den andliga utveckling, som varda skall.
Hela verlden är Guds rike, der Gud öfver allt är tillstädes och
verkar, så att hela universum inom materiens och andens verld äro under
Guds ständiga försyn, hans beskydd och hans kärlek. Något helvete,
något evigt pinorum kan derför icke finnas, emedan detta skulle vara
stridande mot Guds kärlek och vishet, ett ställe utom Gud, emedan
Gud aldrig kan finnas hos det absoluta onda. Något absolut ondt
kan således ej finnas, ty det onda, felstegen, misstag och afvikelser,
korteligen hvad presterna kalla ondska och synd, tillhör endast
sinneverlden och finnes blott inom det ändligas område. Således kan det
ej finnas någon eller några absolut onda och fallna andar, som
förblifva onda i evighet. Läran om djefvulen och helvetet äro endast
dikter, uppfunna i österlandet och fortplantade genom judarne till
kristendomen, som allt hittills icke velat afskudda sig dessa för
menniskors utveckling hinderliga och förderfliga samt för ett sant
gudsbegrepp ovärdiga läror,dem fllosoferna längesedan bortvisat, men som
presterna bibehållit, och hvilket medfört den enfaldiga hopens fötvil.
lelse och samvetstvång.
Gud har nedlagt i hela skapelsen en förmåga att ständigt utveckla
sig till allt högre skönhet och fullkomlighet, och denna förmåga har
äfven kommit menniskan och menniskoslagtet till del. Menniskan,
såsom en fortsatt utveckling frän den öfriga djurkedjan, började på
en mycket låg och djurisk ståndpunkt, men det låg och ligger i hennes
natur en stor förmåga till utvecklingar och framåtskridande. Hvilken
skilnad finnes det ej emellan de äldsta råa folkslagen, som bodde i
jordkulor, klädde sig i djurshudar samt lefde af jagt och fiske, således
emellan den råa, men redan öfver djuret upphöjda vilden samt
kulturmenniskorna i våra dagar! Det fans dock före dessa råa horder ett
eller flera menniskoslägten, hvilka stodo på en vida lägre djurisk
ståndpunkt än de. Det låg således i skaparens verldsplan, att
menniskan på detta sätt skulle gå sin utveckling och sitt fullkomnande till
möte. Likväl återstår mycket i detta hänseende, innan menniskorna
hunnit upparbeta sig ur råhetens, syndens, de otyglade begärens och
passionernas välde, till sedlig frihet och till det sanna, sköna och
ideella lif, som i Gudi är.
Ty liksom Gud lefver och verkar i verlden och i skapelsen, så är det
menniskans skyldighet att lefva och verka i Gud, det är, efter hans
sinne och för hans ändamål. Guds rike, heter de. Keotahr ej till oss
i utvärtes åthafvor, det måste börja och först utvecklas inom oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
