Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Vår första och yttersta bestämmelse (slutbetraktelse)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 487
Idéerna äro mångahanda, både högre och lägre, men alltid
förädlande och upplyftande för menniskosjälen, åt hvilken de erbjuda de
rikaste njutningar af frid och lycksalighet under lifvets omvexlingar.
Och den, som arbetar på jordens förädling och förskönande eller
uppoffrar sig af kärlek till de älskade, för hvilka hans hjerta brinner,
har ju äfven sitt ideella, sitt ädla och sanna högre lefnadsmål, lika
väl som den, hvilken egnar sitt lif åt någon stor upptäckt, åt konst eller
vetenskap, åt forskning eller skönhet. åt framåtskridandets sak eller
åt sanningens gudamakt.
Den högsta idéen ar likväl att lefva för menskligheten, att uppoffra
sig för ljus och sanning, för kultur och förädling. Det är kärlekens
högsta mål och menniskans skönaste bestämmelse. Men det fordras
en stor försakelse attförgäta sig sjelf, för att egna sig åt
mensklighetens tjenst och vara sina medbröder till upplysning, till hjelp, till
tröst och till hugsvalelse.
Och liksom kristendomen är, såsom det heter, en idéernas idé och
omfattar både lif och död, både tid och evighet, så är Kristus sjelf en
förebild af den kärlekens uppoffring för mensklighetens väl, hvartill
alla hans bekännare böra strafva för att likna sin mästare i ljufhet
och frid, i ödmjukhet och tolerans, i mildhet och försakelse.
Den, som likväl icke, hvar och en efter sin förmåga, arbetar på att
vara så till sinnes som han var, aatt låta sitt ljus lysa för menniskorna
i ord och tänkesätt, i frid och vänlighet, att älska som han älskade,
ödmjuka sig som han och fördraga som han, eller med andra ord, som
ej söker att vara kärleksfull i lifvet samt lugn och förlåtande i döden,
en sådan hör icke kristendomen till och duger föga med sitt yttre sken
eller med sin muns bekännelse.
Ty för att vara ett kristendomens barn, måste man göra
kristendomens gerningar. Men att, såsom i våra dagar, endast hålla sig till
tomma fraser, trosläror, dogmer och torra utanlexor eller göra
kristendomen till blott en öfvernaturlig lära “om synd och nåd, om fall
och upprättelse, ”det är ingenting annat åän att taga skalet för kärnan,
bokstafven för andan och att förnedra menniskan till en ömklig
maskin af den mest andefattiga slöhet och oduglighet.
Just genom dessa förvända begrepp om kristendomen,som man gjort
till en grym pinohistoria och till tiggarmunkarnes religion, har den
allt hittills uträttat så litet i verlden till menniskoslägtets
pånyttfödelse, men i stället uppväckt religionssekter, söndringar,
ofördragsamhet och de blodigaste förföljelser. Man har öfverbjudit hvarandra i
dumma åsigter, i en skef bibeltolkning och de ömkligaste villfarelser,
under det man förbisett kristendomens grundväsende och låtit folken
försmäkta i den råaste okunnighet.
Och presterna sedan, som ansetts vara förkunnare af ödmjukhetens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
