Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Vår första och yttersta bestämmelse (slutbetraktelse)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 s 1
488 MENNISKAN
kärlekens och fridens sköna lära, månne icke de varit de mest
högmodiga, ofördragsamma, egennyttiga och fanatiska inom det kristnade
samhåället? — en sak, hvarom kyrkohistorien på det mest tydliga sätt
underrättar forskaren. Den historiska erfarenheten så väl från
hedendomen som från en senare tidsålder borde således hafva öfvertygat
menskligheten, att det gifves endast ett medel att rädda friheten,
kulturen, sanningen, trosfriheten och kristendomen, eller det samma,
som höll på att användas under franska revolutionen, nemligen att
helt och hållet låta prestkasten försvinna, hvilket är det samma som
att fördrifva presterna ur både kyrkan och samhällslifvet. *)
Evangelierna föreskrifva ingen presterlig kast, ingen
prelatmyndighet, inga andliga privilegier, ingen kyrklig makt, nej,icke en gång en
synlig kyrka eller någon yttre kult, utan sägx blott, att Gud är en
ande, som skall tillbedjas i andan och sanningen, och att han är
närvarande så väl hos den ensamme i den tysta kammaren som der två
eller tre äro församlade till ödmjuka andaktsöfningar.
*) I de omnämda Ignatianska brefven uttalas det för presten nog så
tappra förord och rekommendationer som i senare tider. “Till
biskopen, ” heter det, “skall man hålla sig allena och intet utom honom
företaga, liksom Kristus icke företog något utom fadern, i enhet med
honom. Är man biskopen lika underdånig som Kristus, så lefver man,
icke på menniskovis, utan på Kristi vis, som för oss är död, på det att
vi uti tron på hans död må undfly döden. Det är andens bud att
ingenting göra utom biskopen, älska ensamheten, fly bullret, anamma
Kristus såsom han anammade fadern. Det är icke tillåtet att utom
biskopens lof hvarken döpa eller förrätta kärleksmåltider, utan hvad
han bifaller, det godkänner äfven Gud, och endast så kan allt hvad
man gör vara säkert och billigt. Den, som ärar biskopen, blir ärad af
Gud; men den, som utom biskopens vetskap gör något, han tjenar
djefvulen. De äro ej nog salige beprisade, som äro ens med biskopen,
såsom kyrkan med Kristus och Kristus med fadern, hvarmed allt
samstämmer i enhet. Derför skall man ej sätta sig emot biskopen, och
för att vara Gud underdånig måste man hålla biskopen i ära liksom
herren sjelf, såsom Kristus faderns son, ” m. m. Af dessa utdrag ser
man, att prestmyndigheten har sina ganska gamla anor inom
kristenheten. Sådan är äfven grundtanken i de clementinska skrifterna och
de apostoliska konstitutionerna m. fl. understuckna och af hersklystna
prester författade skrifter från samma tid, sannolikt före medlet af
andra århundradet. Äfven Cyprianus (martyr 258) yrkade förtvifladt
på prestmakt och biskopsvålde, hvilket också snart mer och mer
utvecklades. De gamla titlarna episkopos, presbyteros och diakonos,
hvilka förut voro lika goda, emedan ingen var herre, utan alla
jemlikar, och af hvilka diakonen var äldst, erhöllo nu hvardera sin rang,
så att biskopen blef öfver presbytern och denne åter öfver diakonen
etc., hvarigenom en ordentlig hierarki uppkom och presterna blefvo
folkets embets- och styresmän. Det blef en skilnad emellan klerus
(folk af stånd och rang) och laikus (folk utanför, massan, pöbeln),
och så har det varit intill våra dagar. Det har varit presterna, som
regerat verlden, och folket, som låter dem regera sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
