Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Vår första och yttersta bestämmelse (slutbetraktelse)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 MENNISKAN
otaliga salarna i verldspalatset, att de skulle stå der till en tom ståt,
obesökta, sedda blott på afstånd. Han kan icke hafva velat slösa på
den medvetslösa bygnaden en omsorg, som ej skulle motsvaras af en
ännu större för de väsenden, som äro skapade efter hans bild och
utrustade med förmåga att fatta hans verk och fröjda sig utan återvändo
i deras åskådningar.”
Vi kunna icke sluta denna lilla afhandling med några vackrare oxd
än ur Vitalis’ anderöster*), der de vänligt vinkande stjernorna säga
till menniskan:
“Hvarför blickar, ljusets son, du sorgsen
ned till stoftet! Hvarför står ditt öra
för det lägre lifvets röster öppet?
Se, du är som vil Din höga bana
ofvan molnen högt och ofvan solen
strålar leende i lugn och klarhet.
Se, du är som vil Du är ej tidens
slaf, du är tvärtom som vi hans herre,
och från dig har han sitt enda upphof.
Derför lyssna blott till gudarösten,
som din genius uti ditt hjerta
utan ord till dig i välljud höjer!
Derför följ din andes lag och ljusets
Sträfva uppåt mot ditt höga urhem,
vandra lugn som vi din höga bana,
vandra lugn! — Du är, som vi, odödlig.”
1) Se Vitalis’ Samlade Dikter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
