Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Vår första och yttersta bestämmelse (slutbetraktelse)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKAN 493
Ty läran om mensklighetens pånyttfödelse under käarlekens hand har
allt hitintills varit judendomen en förargelse och grekerna en
galenskap. Reaktionens och det gamla väldets perukstockar skaka på
hufvudet eller stampa i golfvet åt hvarje ny sanning, som vill göra sig
gällande, och de, som kalla sig visa och vittert bildade, le eller
hånskratta åt idéer, som icke äro deras och som de finna vara så enkla,
at de icke kunna begripa dem.
Så var det vid kristendomens första upptrådande, och så blir det
äfven framdeles, då ett högre ljus skall uppgå, icke öfver de lärda,
utan öfver folken, som mer och mer draga den öfriga verlden med sig,
och hvarvid de mest halsstarrige komma att liksom en annan Julianus
eller Kettil Okristen kvarstå som fornlemningar från förflutna
samhallsförhållanden.
Och för oss återstår det således ingenting annat än att hoppas och
fördraga, under det att vi åtminstone vänta oss en förlossning till
oförgängligt lif. Och om vi än lefva för jorden, så böra vi ännu mer
lefva för himmelen, emedan afven den dag kommer för oss, då vårt
IHion faller och då striden lägger sig till hvila, kanske utan att
kvarlemna ens ett blad uti häfdernas bok eller uti diktens episka
testamente till efterverlden.
Ty liksom verldshistorien, kulturen och sjelfva religionen har sina
metamorfoser att genomgå under tidernas lopp, så har äfven den
enskilde sin förvandling, icke blott inom andens verld genom nya åsigter
och högre utvecklingsgrader, utan äfven inom materiens område, der
man har sin ungdom, sin mannatid och sin ålderdom, samt slutligen
den sista och vigtigaste af alla jordens metamorfoser, nemligen den
yttersta förvandlingen.
Men vi förvänta oss ännu en metamorfos, nemligen öfvergången till
ett annat lif, då vi förvandlas till oförgänglig skönhet och lif i de
rymder, som vi nu skåda blott genom ett dunkelt glas, men hvarest vi
då skola komma från det ena ljuset och den ena klarheten till den
andra, för att fortsätta en högre tillvaro i de saligas land.
“Ty icke skulle den himmelske fadern, ” såsom en bekant
författare*) uttrycker sig, “hafva i vårt väsens innersta nedlagt denna djupa
längtan, som drager oss till de vanliga ljusen i den blåa skyn, om det
ej vore i hans kärleks råd beslutet, att denna längtan en gång skulle
blifva tillfredsstäld utöfver allt hvad vi förmå begära eller tänka.
“Han skulle ej hafva tillåtit oss att med vår blick intränga i de
underfulla regionerna af hans härliga skapelse, om det vore hans vilja
att för evigt förmena oss det närmare tillträdet till de boningar, med
hvilkas skönhet han redan här förtjusar vår yttre syn.”
Och, tillägger han slutligen: “Icke har han så präktigt smyckat de
*) H. M. Melin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
