Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om handelstraktater och tullar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dana varor, som vi själfva kunde producera, borde vara tullfria, men
sådana, hvilka under alla omständigheter måste importeras, borde vara
belagda med s. k. finanstullar, alltså ett sätt att utan hänsyn till
skatteförmåga klämma lika skatt ur alla samhällsmedlemmars förbrukning —
mot denna princip började som sagdt ett starkt knot att göra sig hördt.
Tullarna å en del varor, exempelvis tyger, vin o. s. v., voro nämligen
lika för de dyrbarare som för de billigare sorterna af samma slag, så att de
senare i procent af värdet blefvo högt, de förra lågt beskattade, hvilket
ju innebär en orättvisa, men som bars med jämnmod af dem detta
system hårdast drabbade, ty det var s. k. frihandel, hvars innebörd de ej
förstodo. Språkets makt öfver tanken genom ordet »fri» var och är det
bärande momentet angående systemets förträfflighet. Det ansågs därför
vara demokratiskt, men var i själfva verket ett utsugningssystem mot
den fattige. Än i dag råder ofta den åsikten att frihandel är något
liberalt och protektionism något konservativt, ehuru dessa begrepp
ingenting alls hafva med hvarandra att göra och ehuru de frihandelsvänliga
fabriksarbetarna äro de ifrigaste protektionister, då det gäller deras
handelsvara, arbetskraften.
För att utreda frågan om våra näringars tillstånd och behof tillsattes
under trycket af det frambrytande ekonomiska missnöjet år 1880 en
tullkommitté, som aflämnade sitt betänkande den 18 febr. 1882. Den
utredning, som denna kommitté hade åvägabragt, gick i de gamla
hjulspåren. Dess förslag dikterades af några koryféer för frihandeln
och under så godt som hela den svenska pressens medverkan.
Systemet att tillkalla sakkunniga användes visserligen äfven af denna
kommitté, men det utöfvades på ett egendomligt sätt. Endast
tulltjänstemän ansågos vara verkligt sakkunniga här vid lag, och de tulltekniska
synpunkterna, d. v. s. hvad som var bekvämt vid förtullningarna, voro
dominerande. De sakkunniga, som hade andra åsikter än dem man ville
ha fram inom kommittén, blefvo inför densamma rent af utsatta för
drift och deras argument sökte man drifva in absurdum.
En ny traktat med Frankrike afslöts i detta sammanhang att gälla
från den 9 febr. 1882 på tio år, och därmed var vår industri ytterligare
lamslagen för denna tidrymd. Traktaten förnyades med vissa undantag
den 1 febr. 1892 och skulle fortfara att tillämpas intill utgången af en
tidrymd af 12 månader efter det någondera af parterna tillkännagifvit
sin afsikt att låta densamma upphöra. Numera har tulltaxan i sina
hufvudmoment småningom ändrats till för oss förmånligare
bestämmelser än denna traktats.
Den rent kemiska industrien hade af nämnda kommitté icke ägnats
någon uppmärksamhet, endast de gamla, sedan lång tid skyddade
kemiska tillämpningsindustrierna togs hänsyn till. Uppfostringstullar voro
då ett icke beaktadt moment. Ingen allmänt bildad och allmänt
intresserad praktisk kemist eller kemisk fabrikant fanns i riksdagen, och
därför kunde hvilka absurditeter som helst under diskussionen i
riksdagen framkomma, utan att med vederbörlig styrka blifva bemötta.
Svårigheterna för jordbruk och industri växte år från år. Vår äldsta
större industri, järnhandteringen, satt hårdt till följd af den i slutet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
