Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigets konsekvenser för världsindustrien, speciellt den kemiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fatta snabbt hör till våra fel. Härmed sammanhänger naturligtvis
vår medfödda, dåraktiga konservatism, som medfört, att vi alltid nöjt
oss med att gå i förfädrens spår. Vi förakta af hela vårt hjärta all
utifrån kommande kritik o. s. v.» Sir William Perkin fruktar att
ändringen kommer att dröja, åtminstone samarbetet mellan vetenskap och
teknik; fabrikanter och forskare äro därtill allt för inbitet konservativa.
Han använder för öfrigt ett drastiskt uttryck om de professorer, som
sluta sig inom sig själfva och ej verka utåt — han kallar dem
nämligen »akademiska fossilier». Tysklands mest bekante och gröfste
vedersakare var Sir William Ramsay, som ej lät dem få ett godt ord,
hvaremot t. ex. prof. Frankland ansåg, att engelsmännen ej ens under kriget
borde glömma gästfriheten och det andliga utbytet vid de tyska
högskolorna, och Sir Philip Magnus, Londonuniversitetets parlamentariska
representant, ansåg, att tyska språket borde utgöra en väsentlig del af
universitetsundervisningen för alla studenter, som syssla med de rena
naturvetenskaperna.
Det fanns emellertid utom de nämnda bristerna en annan orsak till
engelsmännens efterblifvenhet, eller som åtminstone befordrat denna, och
som äfven framhållits under fackdiskussionerna. Den glänsande tid, då
England innehade världsmonopol på handel och industri, är ännu icke
alls aflägsen. Inga svårigheter funnos, engelsmännen voro nästan
ensamma herrar och levererade till hela världen. Ännu under de sista
40—50 åren ha de samlat rikedomar som aldrig förr och ansett det
alldeles oviktigt, om någon eller några industrier gått under. De ha
fortsatt att arbeta efter förfädrens metoder, under det att andra länders
industrier uppstått och utvecMats under hård konkurrens. Ofta
framhålles, hur fabrikanter, som gjorts uppmärksamma på, att de borde
modernisera sina fabriker och metoder, endast svarat: »Hvad skall det tjäna
till, när man ändå tjänar så mycket pengar?» I dag säger knappt någon
engelsk fabrikant så mera.
Fastän engelsmännen alltså helt och hållet själfva buro skulden till
sin efterblifvenhet, kände deras bitterhet mot tyskarna för dessas
merkantila och industriella framgångar inga gränser, ja, man kan nästan
tala om en slags vredespanik. Vissa uttalanden om Englands kommande
ekonomiska fredsvillkor, detta ännu under krigets första månader, då
segern ansågs klar som ett axiom, vittna om en otrolig cynism, som
man ej hållit för möjlig få se i tryck, därtill i en så allvarlig och aktad
tidskrift som The Engineer (28 sept. 1914). Där föreslås som enklaste
metod att förstöra alla de stora tyska industrierna inom de ockuperade
områdena. Några områden äro emellertid ännu icke ockuperade, så
tyskarna ha tagit saken kallt och ha endast bättre än förut vetat, hvarför
de slåss. Några månader senare läsas helt andra, ganska märkliga ord
om den tyska karaktären och segheten i samma tidskrift (The Eng., 12 mars
1915): »trots hoppet om Tysklands militära och ekonomiska förintelse
fordras Englands reformering, annars går det ändå en gång under i
kampen med det tyska folket».
Varuutbytet mellan de båda länderna var före kriget utomordentligt;
inte kan då den ena staten ostraffadt plötsligt upphöra med handeln?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
