Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigets konsekvenser för världsindustrien, speciellt den kemiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den måste väl själf i hög grad blifva lidande? Earl Brassey yttrar
också i en politisk skrift: »Tyskland tog l/3 af vår bomullsgarnexport, 40
% af ullgarnexporten och var öfverhufvudtaget vår bäste kund inom
hela yllevaruexporten, hvaraf det ensamt tog 1/5. Hvarför då inte byta
mot de tyska färgerna; hvarje land framställer af olika orsaker vissa varor
bättre och billigare än andra.»
Englands industriella kamp mot Tyskland började för öfrigt redan 1877
med den famösa »made in Germany»-lagen (Merchandise-Mark-Act). Ett
misslyckande, ty i st. f. ett förhånande af varan blef det ofta ett
kvalitetsmärke, och tiden lär väl inte vara aflägsen, då alla länder lägga sig
till med ett dyligt nationalitetsmärke. Patentlagen af 1907, som skulle
tvinga alla främmande patentinnehafvare till att också utöfva sina patent
i England, anses likaså af engelsmännen själfva vara misslyckad.
Om vi så betrakta de kemiska industrierna hvar för sig, så var
England föregångslandet inom den s. k. storindustrien, fabrikationen af soda,
alkali, klorkalk, syror o. d. och ansåg sig ej ha något att frukta af
Tyskland. Importen från Tyskland af dylika produkter var en obetydlighet
gent emot den egna produktionen. Ute på världsmarknaden såg det
delvis annorlunda ut, England exporterade mycket mer soda än Tyskland,
men hvad beträffar svafvelsyra var förhållandet omvändt. Enligt officiell
engelsk statistik exporterade Tyskland 1912 tre gånger så mycket
svafvelsyra som England 1913. Dessutom står England inför obehagliga
eventualiteter, saknaden af de tyska kalisalterna; hvarje praktiker vet ju,
huru svårt, ofta omöjligt det är att ersätta kalisalterna med de
visserligen billigare, men oftast labilare natronsalterna. Salpetern har
fördyrats otroligt och kommer genom tonnagebristen att fördyras för långa
tider framåt — under tiden uppblomstrar den tyska kväfveindustrien
fullkomligt oberoende. Dessa äro viktiga fakta att taga med i räkningen,
ej minst för England. Chilesalpeter och ammoniumsulfat voro som
bekant hittills de viktigaste kväfvegödselämnena. Fruktan är därför
särskildt stor bland de engelska ammoniumsulfatfabrikanterna, som behärskade
världsmarknaden och bedrefvo en betydande export; dessutom voro de
stora afnämare i svafvelsyra, äfven denna industri hotas alltså, och
fabrikanterna ropa efter regeringshjälp. Men denna sträcker sig endast
till det egna landet och kolonierna, ej utöfver världsmarknaden.
Så ha vi den så mycket omtalade färgindustrien, som under kriget
låtit mer tala om sig än någon annan gren af den kemiska industrien.
England förbrukade per år för bortåt 2 mill. pund tjärfärger, c:a 36
mill. kr. Däraf var c:a 1/10 eget fabrikat, en något mindre del
schweiziskt och resten tyskt. Är det nu inte orättvist att draga fram denna
industri, som representerar ett så relativt obetydligt kapital i jämförelse
med den öfriga kemiska industrien? Man skulle tycka så, men af dessa
färger är bl. a. hela den engelska produktionen af textilvaror m. m.
beroende, och denna senare representerar ett värde af öfver 3 1/2 milliard
kronor. Denna, en af Englands främsta exportindustrier, råkade alltså
i ett obehagligt läge, när färgtillförseln från Tyskland afbröts; äfven för
framtiden är den absolut beroende af goda och billiga färger.
Hvarför den engelska färgindustrien inte uppblomstrade som den tyska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
