Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 7. TROLOFNINGEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
7.
TROLOFNINGEN.
Vid det natursköna Lexandsnoret hade Börta Gunnars, som
hon hette sedan hon blifvit enka, nedsatt sig i en stuga, der
hon uppfostrade sitt enda bara, en kulla, som hette Elin, och
som blifvit född kort efter det äldre barnets mord. Börta
hade gjort några utvandringar, sedan hon blef ensam med sitt barn,
och med lotten i Michiols gård, hvilken såldes åt svågern Matths,
hade hon förskaffat sig en visserligen temligen knapp men
oberoende utkomst i sin backstuga. Hon lefde der ganska belåten,
sedan hon blifvit skiljd från sina bittra minnen vid hemmet,
och i sanning, den vackra Elin, som af henne ärft hufvud och
öfriga naturgåfvor, var just ett barn, som borde kunna utgöra
en mors tillfredsställelse och fröjd. Bland de egenskaper, som
utmärkte Elin, och hvilka icke äro så vanliga i Dalarne, var
en utmärkt vacker sångröst. Hon var, då hon som vallkulla
körde sin mors getter ut på skogsbetet och hemtade dem om
aftonen, den mest klarröstade bland Norets tärnor. Hon
uppväxte hos modren, tills hon blef sjutton år.
Då inträdde en afton en ung dalkarl i Börtas stuga.
”Guds fred, faster Börta!” helsade dalkarlen.
"Gud signe!” svarade enkan, som tycktes föga belåten med
besöket.
En tystnad inträffade, hvarunder den unge Dalkarlen stod
tyst vid dörren och betraktade hvad som föreföll i stugan. Han
såg der, längst borta i vrån, den unga Elin sysselsatt att
ordna något vid bordet.
Slutligen bröt husmodren tystnaden. ”Stig fram vackert
och hvila dig, Anders!” sade hon.
”Tack, faster! Jag har ett ärende till faster!”
”Så? Tag in dricka, Elin! Vi ha icke bryggat nu på länge,
för maltet är så dyrt. Men vi ha väl qvar, så att vi kunna
bjuda Anders en tår.”
Elin gick tigande ut.
”Hur står det till hemma Anders, hos dina föräldrar?”
”Gud vare lof för helsan! Men gamle storfar —”
”Nå, hvad vill du säga om honom?”
*Hm, nu mera är icke mycket att säga. —”
”Är storfar död?”
”Ja, så är han! Han dog i dag morgon.”
”Hvad säger du, Anders?”
”Och mor Katred helsa till faster Börta, och låter kärligea
bedja, att J ville komma hem till vårt i dag och hjelpa till
att styra och ställa med sakerna.”
”Jag skall komma!”
”Farväl faster!”
"Nej, vänta, Anders, du skall väl ha en styrkedryck först”
Anders stannade, och Börta förmådde honom att stiga fram
till bordet och taga plats derstädes.
Då Elin inträdde med en trädkanna, hvaruti hon bjöd den
torftiga drycken, målade sig uttrycket af en blyg rodnad i den
unga flickans uppsyn. Med ett behag, som skulle anstått långt
förnämare skönheter, än det fattiga dalbarnet, ställde hon
kannan framför Anders. Också hans ansigte skiftade färg, men
han bibehöll likväl den frimodighet i uppsyn och blick, som
tillhörde hans lynne. Sedan Mor Börta ännu ett par eller tre
gånger uppmuntrat honom att smaka på hennes dricka,
uppfyllde han hennes tillsägelse.
Samtalet var ingalunda mångordigt och i synnerhet Börta
tycktes icke vilja förlänga det utöfver hvad den brukliga
höfligheten kräfde. Efter några minuter aflägsnade sig derför
Anders och begaf sig till en annan del af byn.
Emot middagen var Börta färdig till sin vandring till det
för henne fordom så kära, nu af dystra minnen förmörkade
hemmet. Hon försedde sig med någon ”förning,” bestående i
åtskilliga matvaror, och begaf sig der med åstad för att äfven
öfvervara begrafningen, sedan hon deltagit i de föregående
bestyren för densamma.
Elin blef ensam hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0035.html
