Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 7. TROLOFNINGEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den unga kullans hjerta, ehuru rent och oförderfvadt,
hvälfde sig likväl en här af den första, uppvaknande känslans
omedvetna, åtminstone dunkla drömmar. Hon gladde sig
hemligt att få, ostörd af den uppmärksamma modren, öfverlemna
sig åt sina tankar, medan ingen, det förbjöd seden strängeligen,
kunde hafva den djerfheten att träda inom hennes dörr, så
länge modren var borta på begrafningen.
Det blef en skön månskensafton. Elin begaf sig ut på
loftet, der hon stod försänkt i sina fantasier.
Hastigt hördes tonerna af en fiol, som spelade under loftet.
Elins hjerta klappade häftigt, medan blodet strömmade i heta
vågor till hennes kinder. Hon teg och lyssnade.
På fiolen spelades en af dessa underbart gripande,
melankoliska folkmelodier, hvilka, äfven då de, såsom händelsen nu
var, framstå under formen af en dansmusik, innebära ett djup
hvilket mången högt bildad konstnär förgäfves sökt att inlägga
i sina till och med vidt beprisade mästerstycken.
Snart framträdde undan loftet en ung dalkarl med fiolen
i handen. Han såg Elins gestalt i månskenet. ”Elin!” sade han.
”God afton, Elin! Jag kommer för att tala med dig, Elin.”
Hon teg. En orolig ångest flög igenom henne.
”Jag vet att jag icke skall gå in till dig, Elin, och jag
vill icke göra det. Men jag vill tala!”
Nu prasslade det i en gran, som stod invid stuguknuten
och en stege reste sig mot stammen. Den unga dalkarlen sprang
uppför stegen och befann sig sålunda midt emot kullan på
loftet, så nära att endast de båda kunde höra hvad de talade i
det tysta månskenet.
Deras samtal varade länge och slutades med ett handslag,
hvarefter den unge mannen lagade sig till att stiga ned.
I detsamma hördes en röst med ett underbart uttryck
sjunga en dalvisa, som innehöll följande vers:
"Jag föddes hit till verlden,
”Långt bort i mörkan skog;
"Jag finner ingen trogen vän
"Alltsen jag miste mor.
"Det var den bästa vän, som verlden gaf mig!*’
Elin ryckte sig tillbaka och försvann ifrån loftet. Anders
borttog hastigt stegen och ville smyga sig undan. Då kom en
äldre kulla, med besynnerligt förvridna anletsdrag, emot honom.
Hon fortfor att sjunga, medan hon såg honom i ögonen. Han
ville vända bort sitt ansigte, då hon afhört sången, och utbrast:
”Du är Katreds Anders, jag känner dig, fast du har gjort dig
gammal."
"Det var galna Marit!” hviskade Anders rysaode och sprang
sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
