[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de öfrigas hnfvuden trängde emellertid in i tältöppningen, derifrån
ingen förebråelse för otidig nyfikenhet kunde drifva dem.
Just som det vanliga samtalet med frågan efter nyheter
skulle börja, vände sig Anta, hastigt uppblickande från sin
dystra nedslagenhet, till Pånja och sade: ”Du vet, Pånja, att det
är slut med min hustru och mina renar. De ligga i
Arvashålan, och isen har längesedan vext igen öfver deras graf.”
På en gång utbrusto samtliga åhörarna, vid minnet af den
allmänt kända olyckan, i höga snyftningar och tjut.
Pånja stötte sin hustru med en besynnerlig häftighet i
sidan. ”Hör du icke, Anna!” sade han: ”Den gode vännen Anta
är olycklig. Hans hjerta behöfver tröstas. Har du ingen droppe
qvar?”
Den eljest snåla och bittra qvinnan besvarade med
armbågen sin mans vänskapsfulla knuff. ”Du skulle icke vara så
snål efter suparna, Pånja, så hade vi åtminstone så mycket
qvar, att vi kunde bjuda vår vän Anta hvad han så väl kunde
behöfva. Men så länge vi ha en tår qvar i huset, är du
efter den, som hunden efter en vildren, tills du fått göra slut
på den. Jag undrar när du och Amul någonsin lemna qvar
något åt den som bättre behöfde.”
”Så se då efter, Anna!” återtog han, i det han, liksom
en ryttare med sporrspända hälar muntrar sin springare,
eftertryckligen uppmuntrade sin hustrus sidor med armbågarna:
”se då efter! Det finns nog åtminstone några droppar i den
lilla ankaren, som vi köpte af stadsköpmannen, och som vi
ämnade till bröllopstraktering, fast bröllopet ännu icke stått
för vår svägerska. Tag du fram, Anna! Jag skall taga fram
våra silfverkosor.”
Anta svarade icke ett ord vid den äktenskapliga tvisten
om den bjudning som ämnades honom. Han hade åter
försjunkit i sina bedröfliga betraktelser.
Slutligen framletade Anna under granriset och renshudarna,
som betäckte kåtans golf, en ankare. Det var som om blotta
åsynen af kärlet, hvari trolldrycken inneslöts, utöfvade en
magisk verkan på den närvarande lappbefolkningen. Männerne
drogo efter andan och pustade högt. Det var en känsla af
fruktan för en omätlig försakelse, som genomträngde dem,
försakelsen att se bränvin förtäras, utan att få någon del i
förtäringen.
Men den sluga Anna, ett märkvärdigt mönster bland sitt
folk, hade vetat så begå saken i sitt hushåll, att hon, ehuru
hon, liksom andra Lapphustrur, måste afstå matbestyret åt sin
man, hvilken kokade och lagade maten, likväl hade
dryckesvarorna under sin vård. Der fanns således i ankaren icke så
obetydligt qvar. Men då det nu af gästvänligheten, hvilken
ökades af deltagandet och medömkan, lemnades till traktering,
förmådde ingen kraft att hejda samtliga grannfolket att
tränga in för att få del af välfägnaden, hvilken här i trakten
ansågs som ett slags gemensam egendom.
Pånja bemäktigade sig först det dyrbara kärlet. ”Min vän
Anta —” sade han, under det han genom ett horn hällde
drycken i en liten silfverskål, med skramlande silfversiraler fästade
vid brädden — ”min olycklige broder! Jag har hört den
förskräckliga händelsen med din hustru och dina renar omtalas.
Och jag och min hustru vi voro alldeles förstenade då vi hörde
det. Men hvarföre har du icke kommit till dina vänner i
sommar? Äre vi icke allesammans bröder och af samma stam?
Du har ju ströfvat omkring vid fattiggrytan, utan att vilja
se oss!”
”Fattiggrytan!” utbrast Anta. ”Hon har likväl varit rik
i sommar. Jag har nästan hvar dag ur henne hemtat något
till min gryta.”
Anta ryckte grytan, som han burit på ryggen, lös från
den rem, hvarmed den var bunden, och kastade den fram på
kanten af spiselringen.
”Men nu har hon varit tom, alltsedan sjön frös till!”
återtog han med bitterhet: ”Anta förmår icke mera bryta
igenom isen. Hans sista ren är slagtad. Derföre vill han se
sina bröder, innan han förgås. Jag har kommit till dig, Pånja,
om du skulle behöfva en säker renvaktare.”
”Mina renar äro icke många numera”, sade Pånja. ”Jag
har förenat mig med Amul om samma kåta, och vi hålla våra
hjordar tilsammans såsom en. Amul är nu ute och samlar
renarna. Men drick och uppfriska dig, Anta. Det är väl nu
längesedan du var tillsammans med menniskor och smakade
en sup.”
Anta teg. Han emottog den erbjudna bränvinskosan och
tömde den. Derefter lät han åter hufvudet sjunka ned på
bröstet.
Men Pånja fyllde ånyo den skramlande kosan, tömde den
sjelf ett par gånger och kastade derefter en betänksam blick
på grannarna, hvilkas ögon i hast öfvergåfvo Anta och i stället
hängde, med ett obegripligen törstigt uttryck, på den lilla
silfverskålen. Sedan Pånja funderat en stund, räckte han kosan
åt den, som stod honom närmast. ”Drick du också en droppe
till förfriskning, Pålso!” sade han: ”Du kan väl också behöfva
någon vederqvickelse, ty jag ser att du med tårar i ögonen
betraktar vår gode broder Anta.”
Pålso söp, och Pånja vände sig till en annan af grannarna,
hvilken med några vänliga ord likaledes uppmanades att göra
besked för sig. Så gick kosan laget omkring, medan alltflera
inträngde i kåtan, der man slutligen knappt hade rum att röra
sig, ehuru elden upptändes lifligare och grytan hängdes öfver
de fladdrande lågorna.
Anta tycktes föga hågad att deltaga i gästabudet, ehuru
just han föranledt detsamma. Han försjönk allldjupare i sina
betraktelser, svarade intet, utan förde kosan, hvarje gång den
bjöds honom, tigande till sina läppar, utan att tömma den.
Men så mycket ifrigare tömdes trolldrycken af de andra,
som, i den mån de berusades af dess ångor, öfverlemnade sig
åt sina känslor. Åtskilliga satte sig ned på hudarna bredvid
Anta, en och annan föll honom gråtande om halsen, man
började joika eller tjuta, och de rusiga vildarna blefvo alltmera
bullersamma, och alltmera känslofulla. Men Anta, föremålet
för all deras vänskapliga ömhet, blef hvarken berusad eller
rörd. Alla smekningar tycktes förspillda på den olycklige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
