[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen afbröts gästabudet af en Lappman, som inträdde
med mycken häftighet. Det var Amul, egaren af halfva kåtan.
Så snart hans, för en Lappman ovanligt feta och
bacchanaliska, anlete tittade in, begynte ögonen spela och han såg efter
källan till all den fröjd, som bullrade omkring honom. Pånja
hällde just de sista dropparna i silfverkosan, och Amuls
erfarenhet insåg genast hvad det led med förrådet. Emedan ingen
tid var att förlora, framstörtade han som blixten, för att rycka till
sig åtminstone någon del af trakteringen. Men Pånja, ehuru
det såg ut som om en ogenomskådlig dimma höljt hans ögon,
såg likväl kanske med instinktens eller aningens blick den
fara som hotade, och innan Amul hunnit hoppa öfver eldstaden
som skiljde honom från den rusiga värden, hade Pånja lyckats
att slunga kosans innehåll innanför sina läppar. Amul grep
det tomma silfverkärlet och ryckte det ifrån hans mun.
I Amuls uppsyn målade sig ett vildt raseri, som endast
sökte ett föremål för sitt utbrott. Hans ögon föllo på Anta
och han utbrast: ”Ja så, du är här, du fattiggrytans son, för
att förtära vårt brännvin. Håll du dig vid din fattiggryta:
den har ett passande brännvin för dig, och derföre laga dig
ut ur min boning!”
Ett allmänt knot upphöjdes af samtliga de närvarande;
men Amul var fruktad för sina stickande ord icke mindre än för
sina starka näfvar, och ingen vågade öppet och kraftfullt taga
den stackars gästens försvar.
”Du trodde väl du, usling !” fortfor Amul ”när du förtärde
brännvinet ur min silfverkosa, att det var en aborrfena ur
fattiggrytan, som kittlar dig på läpparna? Hvar har du din hustru,
Anta? Hvarföre ger du icke henne med, så att hon får dela
ditt rus?”
Anta sprang upp med en vighet, som bevisade att han
alldeles icke var besvärad af den starka drycken som tyngde de
öfriga. ”Styr din tunga, Amul!” sade han. ”Jag fördrager icke
ditt gäckeri: jag har kommit hit, för att gästa eder i vinter,
men jag vill gå bort igen. Jag vill hvarken äta eller dricka
tillsammans med en sådan son af en varg, som du är.”
”Du är son af en hund!” ropade Amul: ”Bort med dig!
Jag vill icke att fattiggrytans man skall besmitta min gryta.”
Utan att svara sprang Anta upp, kastade en blick full af
djup harm på honom, och störtade ut.
Men i kåtans inre blef det ett upplopp, värdigt fjellfolkets
lynne och lefnadssätt. De medlidsamma lapparna trängde sig
omkring Amul, och utan afseende på helgden af hans hemfrid
under sitt eget tak, begynte hårda näfvar att rycka i hans pels,
och han blef eftertryckligt tillrättavisad af vännernas skarpa
knogar.
Då fick Amul en af sina snillrika ingifvelser. ”Bröder!”
ropade han: ”hvad är det värdt att damma min gamla pels?
Icke få vi derföre ankaren full igen! Nej, släpp, Pånja! Låt
bli mudden, Pålso. Sätt heldre en Ren för akkian, så skall
jag fara ut. Jag vill resa öfver Arvasfjellet till grannarna vid
Spelviken. Der är en köpman från Norrige. Släpp mig, så
skall jag innan aftonen vara här tillbaka igen med vår
ankare full.”
En sådan vältalighet förmådde ingen af de närvarande
motstå. De hotande knytnäfvarna förvandlade sina slag till
smekningar: man omfamnade den frikostige Amul och några
skyndade ut att spänna renen för sitt åkdon.
Inom en fjerdedels timma ilade Amul, i sin lätta snöbåt
bort emellan de skogbeprydda klyftorna. Han hade hängt den
kära ankaren kring halsen och i handen höll han en butelj:
Det var lappmarkens Bacchus, som var ute för att inhemta en
skörd.
Amul hade icke färdats en timme innan han mötte en
fora. Det var Köpmannen från Norrige som med sina varor
ilade till någon marknad. Amul ropade an honom, och
emedan han icke ämnade sig till Amuls by, men Amuls blankar
(silfverpenningar) lyste bonom i ögonen, uppgjordes genast en
handel på sjelfva fjellet mellan skogens trän.
Winningslystnaden förnekade sig icke, njutningsbegäret vann sin afsigt och
Amul hade både ankare och butelj fulla, äfvensom hans eget
hufvud redan också erhållit sin fyllnad af de rusande ångorna.
Han skulle icke så snart slutat sin handel, om icke
köpmannen sett, att han erhållit allt det silfvermynt Amul medförde,
och att ett dröjsmål icke längre tjente till något, samt derföre
tagit ett skyndsamt afsked af honom. Amul måste då åter
intaga platsen i sin akkia och begifva sig hemåt.
Men just som den sista af köpmannens akkior, den han
sjelf körde, försvann bakom en skogsdunge, blef Amul varse
en lappman, hvilken åtföljd af sin hund, sträfvade att skynda
bort på sina skidor. Ehuru rusig igenkände Amuls blick den
enslige ströfvaren: det var Anta.
Med en kastning af tömmen, svängde Amul om sin ren
och ilade emot den nyss förorättade mannen. I det han svängde
buteljen i sin hand, helsade han och ropade honom vid namn.
Allt groll och agg hade flytt ur Amuls hjerta, så snart han
blifvit delaktig af det gästabud, hvilket han trodde att Anta
skulle beröfva honom.
Men Anta gjorde en afböjande rörelse med handen och
ville taga en annan kosa. (Pl. 4.)
”Hör, Anta!” ropade Amul: ”Var nu icke mera ond i ditt
sinne. Ser du fattiggrytan är icke mera tom. Jag har fyllt
henne med det förträffligaste, som köpmannen egde. Kom Anta!
Jag har min fattiggryta här i famnen, och jag skall gifva dig
en dryck, innan vi komma fram och de dela med oss!”
Anta svarade intet. Han endast påskyndade sin fart
utföre berget, och det bar af ned till den frusna fattiggrytan, i
hvars vågor han förut sökt sin föda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
