Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter ett kort stycke, reste sig Agnes upp,
omfamnade Anaa och sade: »Låt oss na bedja God, Anna,
att vi må kår kunna lefva kärleksfullt och lyckligt
till-sanauMM!»
Anna hopknäppte tyst sina händer, och ett par
minuter stodo de bida unga qvinnorna stumma midtemot
hvarandra, med öga i öga och själarna försänkta i en
känsla af gemensam andakt.
Derefter kysste Agnes sin vän och lemnade henne
ensam.
Då Anna såg sig omkring i de praktfulla, men
dystra rummen och fann Agnes borta, kände hon en
tyst ångest, en underbar oro. Allt föreföll henne så
tungt, så förtryckande; hon drog efter andan, liksom
hon fruktat att qväfvas. Länge kämpade hon med sina
upprörda och oroliga känslor. Hon vågade Icke, då
hon var ensam, sätta sig på de dyrbara sofforna; det
var liksom någon hemlig röst förbjudit henne det.
Längst borta vid dörren satte hon sig slutligen på en
stol. Hon betäckte sitt ansigte med båda händerna
och begynte gråta. Tårarne lättade småningom
hennes beklämda bröst; hon erinrade sig sin lärares ord
och förmaningar, och sänkte sig sakta ned från stolen,
så att hon kom på knä.
.Der hon så låg, ensam och osedd af dödliga, fann
hon småningom frid och styrka i sin själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
