- Project Runeberg -  Den unga grefvinnan. Novell /
517

(1847) [MARC] Author: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Endast med svårighet kunde Anna gå, dådetängs^
liga barnet drog benne framåt. Det svindlade flera
gånger i hennes hufvud, men hon följde likväl. De
trängde fram emellan buskar oeh trän, utan att
stanna, utan att varseblifva någon menniska.

Slutligen, när det led mot aftonen, blef Ada trött
och begynte allt mera högljudt gråta. Då satte sig s
Anna ned på marken och tog henne i sitt knä. »Söta
tant, »klagade flickan, »Ada är hungrig!»

Men Anna visste ingen utväg att erhålla någon fö*
da här i ödemarken. »Gud skall hjälpa oss, Ada,»
sade hon: »han skickar oss nog en barmhertig menniska
iill hjelp, så att vi kunna komma till pappa och
mamma. Dem kan väl icke samma olycka hafva träffat
som oss, och då lära de nog höra efter oss. ... Är
du icke trött, lilla Ada? .Hviia här hos tant, så
kom-mer nog någon under tiden!»

Det var ibland skuggorna af ett snar, bildadt af
några vilda fikonträn, murgrön och stympade kastanjer,
som den blinda grefvinnan tagit sin tillflykt. Det
trötta barnet somnade snart i hennes knä, och hon,
som icke egde något annat att betäcka det med,
uppskörtade sakta sin sidenklädning, för alt med densamma
skydda det för kylan, som småningom började
infinna sig.

Anna erfor isynnerhet i sitt hufvud en stark smärta
af de stötar hon bekommit, och då hon med handen
kände på sin nacke, fann hon att den blödde, ehuru
icke häftigt. Hon ville ej störa det slumrande bar-»
nets ro, och satt derföre, försänkt i djupa tankar,
stilja och orörlig. Ehuru blind, kunde hon likväl
urskilja att mörkret inbröt. Hennes enda förhoppning
var att, då det blefve dager, någon välvillig menniska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghungagre/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free