- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
435

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De vågade emellertid ej taga raka vägen
öfver gränsen. Men Clement hade under det
gångna årets ensliga vandringar blifvit väl bekant
med skogstrakterna norr om Verum och Wittsjö
och kände skogsmäns och biltoges gömslen å ömse
sidor om gränsen. I ett sådant togo de in, och
Wiwalt förnam här, huru allt gått till — huru
Clement tillfrisknat, huru han på Gertruds
upp-maning varit Wiwalt till mötes, huru han
upptäckt Sören klockares förräderi, samt slutligen
huru han sammansvurit sig med prästfolket och
agerat hin onde för att befria sin husbonde. Och
sålunda fick Wiwalt äfven veta sanningen, att det
ej var Gertrud, som förrådt honom.

Men ansträngningarna och de häftiga ridterna
hade uttömt Clements krafter. Redan första natten
började han hosta blod, och när Wiwalt fyra dagar
senare drog öfver gränsen, var han ensam. Han
hade aftonen förut gräft ned Clements lik i skogen
utan präst och process.

Han vandrade då öfver gränsen, uppåt Sverge,
utan mål och på vinst och förlust. Samtalet med
Gertrud hade i någon mån återgifvit honom mod
och viljekraft, och äfven sedan han blifvit allena
och insett omöjligheten att någonsin återvända
efter den skymf han tillfogat henne, upplågade
dådslusten stundom. När han hörde sägas, att
nya trupper utskrefvos och värfvades för att afgå
till Tyskland, innan sjöfarten afbröts för vintern,
tänkte han till och med på att låta värfva sig
som gemen karl i ledet. Men han höll ej länge
fast vid dylika hugskott.

Han var trött, han var domnad, och vanan
att fly undan förföljelse väckte på nytt hans begär
att fly undan hela världen. Och därvid hägrade
för hans minne de vackra, tysta, underbara
vår-aftnarne på Utö, där Eriks svärmerier och den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free