Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du? sade modern ännu en gång. Hela
hennes gränslösa ömhet och blinda beundran
för denne son fick uttryck i detta enda ord.
Hon kunde inte taga ögonen ifrån honom,
sådan som han stod där bredvid henne: han
var utan jämförelse, tyckte hon nu som alltid,
den ståtligaste och bäste man hon visste. Hans
mörka, kraftiga ansikte ägde icke blott genom
själfva de yttre dragen en sällsynt skönhet utan
ännu mera genom uttryckets glöd, skärpa och
intelligens. Hans röst var djup och fast, slog
aldrig öfver, lät aldrig ansträngd, och hans
förstående, tjufpojksaktigt djärfva, liksom
oemotståndligt frambrytande skratt förekom
alltid mera hjärtligt och smittande än någon
annans. Hans hållning var vårdslös och trögt
nonchalant, hans språk slarfvigt rättframt, och
han hade en oräknelig mängd olater. Af naturen
var han arbetsam, full af lidelse och energi,
men när det roade honom eller han hvilade
sig, var han — som han själf sagt — »lat»,
ytterligt, samvetslöst lat. Dock hade alla —
isynnerhet hans närmaste — midt under denna
lättja och själfsvåldiga likgiltighet alltid
tydligt medvetande af hans kraft, en viss
outtömlig, tålig kraft: William hade råd att vara
öfverlägsen och generös, han hade råd att
vänta och gifva sig god ro, när andra hade
brådtom. Att »tala förstånd» med honom — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
