Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menande blick på Michael, som satt på stolen mellan
dem.
»Brrl» Doughtry ryste. »Ni kommer mig att
känna kallkårar över ryggraden. Om jag trodde att
ni verkligen menade det där, skulle jag inte stanna
i San Francisco i två minuter till.» Han tittade
fundersamt ner i sitt ölglas, men skrattade sedan
med lugnare min. »Ingen kan ta den där hunden;
ifrån mig. Förr skulle jag döda den som försökte
det. Jag skulle säga det rent ut till honom, som jag
säger det till er nu. Ni vet att jag menar det.
Likaså skulle han veta att jag menade det. Å,
den där hunden ...»
Oförmögen att ge uttryck åt sin djupa känsla
tystnade Doughtry midt i meningen och dränkte
den i sitt ölglas.
En helt annan typ var den andra ödesdigra
personligheten. Harry del Mar kallade han sig, och
Harry del Mar var det namn som stod på
programmet då han uppträdde på Orpheum. Han hade
till yrke att förevisa dresserade djur, men det visste
icke Doughtry, ty nu hade mannen tagit sig
semester. Han bjöd också Doughtry på förtäring.
Ung, inte över trettio, mörkhyad med stora
lång-fransade bruna ögon, som han gärna trodde vara
magnetiska, med mun och anletsdrag som en kerub,
desavouerade han hela sitt utseende genom att tala
affärer på direkt affärsmanér.
»Men ni har inte pengar att köpa honom för»,
svarade Doughtry <iå den andre hade ökat på sitt
första anbud på fem hundra dollars för Michael
till ett tusen.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
