Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan första dagarna efter sin hemkomst hade mor
stiftat bekantskap med den glada underofficersfrun, och
nästan varenda afton tillbragte hon hos hyresgästerna i
lägenheten åt gatan. Dit kom också folk ifrån Bet
lengs — vackra fruntimmer, officerare. Morfar tyckte inte
om det där umgänget, och mer än en gång vid
kvällsbordet hötte han med sin sked och brummade:
— Nu är de där igen, det där fördömda byket! Nu
får man inte sova på hela natten.
Inom kort sade han upp hyresgästerna, och när de givit
sig av, skaffade han två lass möbler, jag vet inte varifrån,
ställde upp dem i rummen åt gatan och stängde dörren
med ett stort hänglås.
— Vi behöver inga hyresgäster, jag ska använda de
där rummen själv — jag ska bjuda främmande.
Och på helgdagarna började det komma främmande
till oss. Där kom mormors syster, Matrona Sergejeva, en
stornäst, högröstad tvätterska i randig sidenklänning och
guldgul huvudduk, och hennes båda söner: Vasili, en
långhårig ritare, snäll och glad, gråklädd från huvud till fot,
Viktor, snobbig, med hästhuvud och smalt, fräknigt
ansikte. Redan i förstugan, då han tog av sig galoscherna,
stämde han upp och sjöng med gäll röst:
Andrej-papà, Andrej-papà ...
Det förvånade och skrämde mig.
Morbror Jakov kom med sin gitarr och hade med sig en
enögd och skallig urmakare i lång, svart röck. Urmakaren
tog alltid plats i en vrå, lutade huvudet på sned och satt
och smålog med fingret mot sin kluvna, slätrakade haka.
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
