Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han var mörklagd, hans enda öga fixerade folk ihärdigt.
Han var tystlåten av sig och upprepade ofta samma ord:
— Besvära er inte, det gör detsamma.
Första gången jag såg honom, kom jag plötsligt ihåg
en händelse från den tiden, då vi ännu bodde vid Nova
ja-gatan. En dag hade det plötsligt ljudit dova trumvirvlar
på gatan utanför porten, och en höghjulig kärra, omgiven
av soldater, hade kommit rullande från fästningen i
riktning mot torget. På sätet i kärran satt en liten karl i
rund klädesmössa och med handklovar, på hans bröst
hängde en svart brädlapp med några stora, vita ord; —
mannen höll huvudet nedlutat som om han läst inskriften,
han skakade och hoppade, och kedjorna skramlade. Och
när nu mor sade till urmakaren:
— Det här är min son, ryggade jag förskräckt tillbaka
för honom och gömde undan händerna.
— Besvära er inte, sade han och vred hela munnen upp
mot högra örat, tog tag i mitt bälte och drog mig till sig,
snurrade mig runt ett varv och släppte mig med ett
uppmuntrande :
— Duktig pojke ...
Jag kröp upp i den skinnklädda länstolen i en vrå av
rummet — den var så stor, att man skulle kunnat ligga i
den, och var morfars stolthet — kröp upp där och satt
och såg på hur tråkigt de stora hade, hur besynnerligt och
misstänkt urmakaren vred och vrängde på sitt ansikte.
Det var som oljigt, allt i det liksom åkte och halkade.
Om han smålog, foro de tjocka läpparna upp åt högra
kinden och den lilla näsan åkte också, som en ärta på
en tallrik. De stora, utstående öronen rörde sig konstigt,
än höjde de sig i sällskap med ögonbrynen, än vickade
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
