Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är! ... Titta på himlen, Lexej, titta på Guds ljusa
mantel!
Morfar brummade:
— Ni förkyler er, era tok, och blir sjuka. Eller tänk
om det kommer tjuvar och stryper er.
Ibland låg jag där ute i solnedgången.
Röda, flammande eldfloder breda sig över himlen, över
trädgårdens sammetsmjuka grönska lägger sig som en
guldröd aska, så kommer mörkret med ens, allt växer och
förstoras i den ljumma skymningen, de solmättade bladen
slakna, gräset böjer sig mot marken, allt blir mjukare,
yppigare och utandas vällukter ljuva som musik — och
musik hörs också utifrån slätten, det blåses tapto i lägret.
Natten kommer, moderligt kärleksfullt smeker den hjärtat
med sin mjuka, varnja hand och plånar ur minnet ut
allt, som det är bäst att glömma — allt dagens gråa
damm. Det är härligt att ligga på rygg och se, hur
stjärnorna tändas den ena ovan den andra, tills himlen blir
bottenlöst djup. Du liksom drages upp mot det där djupet,
som beständigt blottar nya stjärnor, och — hur sällsamt!
— endera krymper jorden, tills den inte är större än du
själv, eller också har du själv växt till ett jätteväsen, ty
som ett med allt omkring dig glider du genom rymden.
Det blir allt mörkare och tystare, men överallt äro spända
osynliga strängar, och varje ljud — är det nu en fågel,
som kvittrar till i sömnen, en igelkott som prasslar eller
en mänsklig stämma som sakta talar — allt har en annan,
klarare klang än om dagen, det bäres av stillheten.
Ibland hördes ett handklavers toner, ett kvinnligt skratt,
en sabel skramlade mot gatstenarna, en hund tjöt — allt
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
