Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Prinsessan i parken.» Av Gerda Billing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro vi ofta ute och seglade. Vi kunde vara borta hela dagen,
landa vid någon vacker plats och få en stor järngryta med
ny-upptagen potatis kokad i någon stuga. Det smakade härligt
tillsammans med den medhavda matsäcken. Pappa och snart även
vår äldsta syster Elin voro skickliga seglare. Och mamma var
fullständigt lugn även i svårt väder.
Detta »lugn i stormen» behöll hon i de flesta situationer. En
kväll hemma i Uppsala vid Sysslomansgatan 11, då vi sutto och
drucko te, kom folk inrusande och ropade, att det brann i
vindsvåningen. Mamma satt kvar vid bordet och sade: »Jag skall
åtminstone dricka ur mitt te först.» Vilket hon även gjorde.
Så långt tillbaka som i min barndom voro kommittéer och
föreningar ännu tämligen tunnsådda. Fast naturligtvis fanns dock
socialt intresse hos många. Mamma lade ner mycket arbete inom
ett par föreningar och hade bland de fattiga många vänner och
skyddslingar. Men genom att någon föreningshets ej ännu
begynt, fanns det god tid för umgängesliv, och detta florerade
också i hög grad. Jag tänker då särskilt på alla dessa små juntor,
visiter och besök i hemmen. Både vuxna och barn hade släkt
och vänner, som de dagligen råkade. Varje dag, som ej mormor
var hos oss, var mamma hos henne. Blev någon i vänkretsen
sjuk, gav det genast anledning till att komma dit med en blomma
eller någon liten present. Men så gick också snuva och
»förkylningar» om vintrarna runt bland alla. Vi barn hade oinskränkt
tillåtelse att bjuda hem våra kamrater, både gossar och flickor,
så ofta vi ville. När jag tänker på detta, måste jag tacksamt
beundra både mamma och jungfrurna.
Även förekom naturligtvis större egentliga bjudningar, alldeles
för ofta tyckte vi, när vi voro små. Men visst var det roligt att
se mamma klä sig fin. Jag minns vad jag beundrade henne i en
mörkröd sidenklänning.
Som värdinna var min mor kanske litet blyg och stel. Särskilt
tror jag nog, att hon kände middagarna för ärkebiskop
Sundberg »hissnesamma», mer än dem för Prins Eugen, som en tid
låg i Uppsala för studier. Jag vill här citera några ord om min
mor, som stodo att läsa i Upsala Nya Tidning på hennes
90-årsdag: »Hon representerade på ett förnämligt sätt en genera-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
