Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Att vara glad ändå.» Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större utsträckning än hittills och umgås med personer av olika
samhällsklasser samt låta mig mer än förut åhöra och deltaga i
de vuxnas samtal. Hon anlade sociala och humanitära
synpunkter på de’böcker, som gåvos åt mig att läsa. Hon talade även
mycket och gärna om medicinska och hygieniska frågor med en
ej ringa kunskap, förvärvad under den medicinska kurs med
demonstrationer och laborationer på Karolinska institutet av
prof. Wallis och Tigerstedt, som hon i likhet med något
hundratal andra damer i Stockholm deltog i åren 1886—1889. Hon
omhuldade även mitt botaniska intresse, liksom min far tidigare.
Då några släktingar erbjödo en mindre summa pengar årligen
under skol- och studieåren, avböjde min mor detta med
motiveringen, att om jag skulle bli läkare, så skulle jag inte behöva ha
någon annan än henne att tacka för detta.
Trots vår ytterst svaga ekonomi var hon mån om att jag skulle
ha en glad barndom: dels för att kunna minnas, dels för att ha
som grund för en djupare livsglädje senare i livet med förmåga
att trots allt kunna bejaka tillvaron. Hon lät mig till exempel för
mina självförtjänta pengar köpa en sparkstötting och några år
senare ett par skidor. Hon lät mig gå i dansskola (se min bok
»Människans fyra åldrar» sid. 142 och följande). Hon hjälpte
mig ordna små julbjudningar för mina jämnåriga. Fast våra voro
de enklaste, ehuru med någon hemmagjord, men särskilt uttänkt
attraktion, uppskattades de i allmänhet mycket.
»Att vara glad ändå» kunde vi inte undgå att lära oss av
hennes smittsamma exempel. Min mor brukade säga: »Alla kan ju
inte vara de främsta, och man kan ha en uppgift och bidraga till
den allmänna trevnaden på olika vis, inte minst genom att se
glad och road ut och låta de andra känna sig uppskattade.»
Av betydelse för den faderlöse elvaåringens senare utveckling
i livet var säkerligen att han fick vara med så pass mycket i
föräldrarnas sällsynt lyckliga och harmoniska äktenskap.
Föräldrarna voro mycket olika till sitt väsen, men det kanske just
därför var mera innehåll, omväxling och rikedom i deras samliv än
vad som är vanligt. Likhet i personlighetstypen anses ju annars
vara det som är den bästa förutsättningen för ett lyckligt
äktenskap. Föräldrarnas vänner brukade om dem säga: »Henne be-
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
